Felsteg av Maria Adolfsson

Helen Nygren - Betyg 3,5/5

I deckarromanen, Felsteg, tar Maria Adolfsson med oss till Doggerland, ett landområde mellan Danmark och Storbritannien. Ett landområde som idag är borta med hjälp av naturens krafter och då en fiktiv plats där vi för första gången får stifta bekantskap med Karen Eiken Hornby. Adolfsson beskriver öarnas vindpinade havslandskap med känsla och sinne som hon varit där själv vilket är en fördel för läsaren. Önskar dock att det funnits med en karta, för att lättare hänga med när karaktärerna förflyttas mellan öarna, med andra ord kompletterat hennes fina miljöbeskrivningar. Men Adolfssons inledande citat på försättssidan av Moby Dicks författare, Herman Melville, ”It is not down in any map; true places never are.” påvisar kanske att det är så hon vill ha det?

Själv blev jag dock nyfiken på denna landsmassa och sökte information. Med kartans stöd hade avstånd, förflyttningar, båtavgångar och till angivna länder satt mig som läsare i ett tydligare sammanhang då geografin i romanen har stor betydelse. Karens arbete som polis med mord och inbrott samt som privatperson är den röda tråden, men där hennes kraft som, medelålders kvinna, på en i allmänt odräglig mansdominerad arbetsplats sätter Adolfsson henne även i alkoholens bett vilket hade räckt inledningsvis. Tyvärr ett trivialt grepp bland polisdeckare att sätta karaktären i någon form av destruktivt beteende. Önskar att Adolfsson släppt alkoholen och fokuserat mer på Karens styrka i sitt yrke som polis och på personen, Karen, med hennes tankar och tillvaro och hennes empatiska sida som medmänniska.

Karaktärerna på arbetet och de som hon omger sig med privat är intressanta och om dem vill jag som läsare veta mer. I första boken får vi bara en kort, ytlig, bekantskap med dem. För vem vill inte veta mer om hennes chef och dotter, arbetskamrater, hennes homosexuella vänner på en konservativ ögrupp samt om uteliggaren Leo Friis? Deras karaktärer vill jag lära känna mer på djupet. Arbetskamraterna och Karens relationer till dem speglar samhället idag, i ett yrke där männens status är stor och där de med arrgogans och härskartekniker tydligt visar hur illa de tycker om att ha en kvinna som chef, idag är det aktuellt i fotspåren av Me too rörelsen. Hennes kollega, Karl, finns dock där som hennes tillförlitliga partner och stöd och visar att detta gäller inte alla män vilket också är en viktig synvinkel.

Deckarromanen är lättläst och fångar läsaren från början. Det hela börjar med en traditionell festhelg på denna gamla fiskeö, som inte slutar som Karen tänkt sig. Här har Adolfsson satt in Karen i dråpliga men tragikomiska situationer och nu vill jag fortsätta läsa och flyta med i berättelsen, ostörd. Någonstans i mitten går romanen lite på tomgång och drivet i handlingen känns inte lika fartfylld och oväntad som i början. Här känns deckarpusslet lätt att lista ut. Kvinnan som blivit brutalt mördad i sitt hem visar sig ha haft en nära relation till en central karaktär, som innebär en form av känsligt läge. Vi får i det polisiära arbetet lära känna nya intressanta karaktärer, bl.a. Sigrid, den unga dottern till Karens chef. Hennes liv förändras på mer än ett sätt och Karens spontanitet innebär att deras liv sammanflätas och för intrigen framåt.

Vi förflyttas även bakåt i tiden, i små episoder, till 1970-talet, till ett kollektiv där det egna småbrukandet och motståndet mot det kommersiella var en anledning till varför gruppen befann på de Doggerska öarna. Det är naturnära och ekologiska förhoppningarna ligger även de i tiden. Om Karens förflutna får läsaren hintar om, och dessa hintar visar sig sen ha betydelse för hennes val och handlingar. Karens val att åter bosätta sig på de Doggerska öarna efter många år i London ser inte öborna med en självklarhet så även här kämpar hon mot strömmen. Men Karens spontanitet är det som gör henne intressant, att det händer otippade saker som t.ex. mötet med Leo Friis.

Historien i slutet kommer med ny infallsvinkel och lika fartfyllt som det är inledningsvis, avslutas berättelsen. Det lätta deckarpusslet var inte lika självklart, som jag ett tag trodde, vilket gjorde mig glad. En deckarroman att sätta sig med i hemmets lugna vrå eller på semestern och koppla av med. Hade gärna suttit på Haren och kråkan, sippat på en kopp te eller ett glas vin och läst och funderat på vem av karaktärerna som skulle kunna komma in.

Betyg: 3,5. Lättläst och klart läsvärd deckarroman med den nya bekantskapen Karen Eiken Hornby. Som läsare vill jagveta mer hur det går för många av Adolfssons karaktärer samt lära känna dem mer på djupet för ökad förståelse hur de tänker och agerar. Ser fram emot andra delen.

Ulrika Jaresund - Betyg 4/5

Som en bok ska göra så hade den mig i ett grepp redan i första kapitlet. Detta är en spänningsroman som ger läsaren tid att fundera och samtidigt håller ett fast grepp om en under i stort sett hela boken. Historien utspelar sig i två parallella tidseror som i början är lite otydlig men som snart ska få sin förklaring och ge historien ett djup utan att egentligen avslöja något alls. Det var bra.

Huvudpersonen Karen Eiken Hornby har ett tråkigt förflutet som hon försöker fly från och att hon sen ställer till det genom att hamna i mycket pikär situation med sin närmast chef gör ju inte alls saken bättre. Trots detta lyckas hon ändå hålla masken när historien tar en spännande vändning. Detta till synes mystiska fall som sen tycks ha en enkel förklaring fast som i ett ögonblink faktiskt är riktigt komplicerat sätter allas både kunskap och minne på prov. Polisinspektör Karen Eiken Hornbys förflutna gnager henne genom hela historien och vad detta är får man inte ta del av direkt vilket gör att man blir nyfiken så det är bra att man får veta till slut vad detta beror på. Jag tycker även att det är trevligt att det är ett förflutet som skiljer sig från många andra böcker.  De flesta personerna i boken är faktiskt lite aviga och sura – undrar varför?

Språket är stundtals lite för tillsnurrat men i det stora hela så flyter det på bra och gör boken lättläst. Beskrivningarna som Maria Adolfsson gör av bland annat väder känns väldigt realistisk - man känner nästan hur hon kämpar i leran när hon kör bilen mot Langevik. Jag blev oerhört nyfiken på Doggerland och de andra små samhällen som hon skriver om så att jag faktiskt var tvungen att undersöka på om dem fanns i verkligheten eller var fiktiva - så välbeskrivna är dem. Jag gillade boken jättemycket och hoppas att det kommer fler fall för den lite bittra men ganska charmiga Karen Eiken Hornby och hennes kollegor i Doggerland.

Helen Berghe - Betyg 4/5

Kriminalinspektör Karen Eiken Adolfsson är huvudperson i en spännande berättelse med fängslande personskildringar. Människorna som lever på de Doggerska öarna, kriminalinspektörens arbetskamrater, chef och dennes dotter är romanens byggstenar. Inspektörens ständiga kamp mot sina manliga kolleger för att visa sin yrkesskicklighet samt hennes analytiska förmåga och intuition driver berättelsen framåt och gör läsaren nyfiken och inspirerad.

Romanen är välskriven och slutet är överraskande. Det finns anledning att med förväntan se fram mot författarens eventuella kommande berättelse om Karen Eiken Hornby.

Peder Möller - Betyg 3/5

Generellt så tycker jag att det är en bra början på vad det nu kan bli ett antal böcker med Karen Eiken, får faktiskt lite Peter Robinson känsla som under 20 + år skrivit ett antal böcker om DCI Alan Banks.

Det är dock en liten trevande start, så det tar ett tag innan man kommer in i boken och de olika trådarna, men tycker att hon får ihop det bra med lite oväntade tvistar i och en spännande slutdel. Det man kanske önskar är lite mindre detalj beskrivningar, en del adderar inget riktigt värde i den övergripande historien. Jag kan samtidigt förstå att Maria vill ”sätta scenen” för en fortsättning och därav de mer detaljerade beskrivning av både Doggerland, men också de olika karaktärerna.

Bra språk och flyt vilket gör boken ”lättläst” och även om den inte riktigt kan konkurera med de mer etablerade krimförfattarna som vi har i t ex Norden, så tycker jag som sagt att det är en spännande start och jag ser fram emot att följa Eiken framöver. Om jag skulle göra en bedömning på en skala 1 - 5, så tycker jag dock att det är en stark 3:a

Anna Neuhauser - Betyg 4/5

Felsteg – uppgörelse med det förflutna

Redan efter en sida börjar man fundera. ”Snart femtio år fyllda har hon verkligen nått botten denna gången. Hon känner sig som sjuttio.”

Hur känner sig en femtioåring som haft ett ”one-night stand”? Den egentligen 48-åriga huvudpersonen känner sig som en sjuttioåring. Finns den känslan? Den väcker förundran och man vill veta mer om tvångsmässigt korrekta och tabusyrda Karen som osannolikt vaknar till bokens dekadenta inledandande snedsteg. Karen, kriminalpolis på de gudsförgätna karga ögrupperna i Doggerland, ett tidigare landområde mellan Danmark och Britannien täckt av vatten efter sista istiden, blir oväntat ansvarig för utredningen av berättelsens största felsteg, ett mord på snedstegets f.d. fru. Några sidor in i boken sugs man in i känslan av ett samhälle, krossade livsdrömmar, för högt ställda förväntningar och parallella liv i sönderfall som bara väntar på att lösas upp, att nå botten, redas ut och få börja om på nytt.

Det ödesmättade och känslan av det uråldrigt sjunkna och kontinuerligt underminerade doggerska landskapet återspeglar och illustreras parallellt med personernas livsöden och ömsom förtvinande, som murknande familjeträd. Språket är stundom måleriskt och svepande, ibland lite förutsägbart och monotont, men avbryts abrupt av uppfriskande, ibland märkliga känslobeskrivningar eller reflektioner över steg som gör att läsaren stannar upp och funderar över karaktärernas trovärdighet. Dessa reflektioner ger boken en extra krydda och ett nödvändigt djup i berättelsen. Man önskar ibland fler överraskningar och oväntade miljöskildringar.

Felsteg vill man ändå inte lägga ifrån sig och när man gör det önskar man att ständigt återkomma. Som att befinna sig i tung fuktig blötkall dimma men ändå skymta en uppklarnande gryning vid horisonten. Felsteg blir lika mycket en utredning av ett mord, som en uppgörelse med öns invånare och Karen själv.

Absolut läsvärd.

Stjärnor 4 av 5
Anna Neuhauser, 47 år fyllda av steg, ibland fel.