Vid Utopins ruiner

Efter framgångarna med Ali Badais fyra tidigare romaner kommer denna bok med ett helt annat ämne och upplägg. Den ställer läsaren inför en av 1900-talets mest tankeväckande erfarenheter: det socialistiska experimentet – från dröm till förverkligande, från uppgång till sammanbrott.

Författaren börjar sin resa långt tillbaka i tiden, med de tidigaste föreställningarna om rättvisa och jämlikhet mellan människor. Han följer deras historiska utveckling och går därefter vidare till framväxten av socialistiska idéer och teorier, innan han når den tidpunkt då socialismen lämnade tankens och drömmens värld och omsattes i praktiken i de länder som valde att följa den.

Men boken nöjer sig inte med att återge historia eller presentera teorier. Den söker sig också till erfarenheten sådan den levdes av människor. Författaren, som själv har levt i ett socialistiskt samhälle och återvänt dit flera gånger efter systemets sammanbrott, väver in egna iakttagelser och intryck. Därtill kommer röster och vittnesmål från personer som studerat och levt under många år i socialistiska länder. På så sätt närmar sig boken erfarenheten inifrån, med dess förhoppningar, framsteg, misslyckanden och motsägelser.

I bokens centrum finns en talande paradox. År 1968 fylldes gatorna i det socialistiska Prag av demonstranter som krävde demokrati, samtidigt som väggarna vid Sorbonne i det kapitalistiska Paris täcktes av bilder på Marx, Lenin och Mao och av krav på socialism. Protesterade människorna för socialismen eller mot den? Eller var de båda scenerna, trots sin skenbara motsättning, uttryck för människans ständiga sökande efter rättvisa och frihet?

Detta är ingen klagosång över spillrorna av en förgången erfarenhet, och inte heller ett försvarstal för eller en anklagelse mot den. Det är ett stillsamt och förutsättningslöst försök att förstå en dröm som en gång bars av miljontals människor, och att utforska avståndet mellan idé och verklighet, mellan den ideala staden och den värld som faktiskt tog form.

Genom historia, idéer, erfarenheter och vittnesmål når Ali Badai fram till den fråga som utgör bokens kärna och som han lämnar öppen för läsaren:

Varför övergav socialisterna sin socialism?

Det är en bok vars slutsatser man kan instämma i eller invända mot, men vars frågor är svåra att förbli oberörd av. Den inbjuder läsaren att på nytt betrakta en erfarenhet som förändrade världen, och en gammal mänsklig dröm som, i skiftande former, fortfarande söker sin väg mot rättvisa, jämlikhet och mänsklig värdighet.