Vallmohöst

Vallmohöst är en självbiografisk berättelse. Den speglar en uppväxttid från andra
världskrigets dagar fram emot sextiotalet. Händelserna ute i världen tränger in till
barnen genom de vuxnas kommentarer. Vid berättelsens slut hörs en melodi om en
barndom, om en ömhet och närhet till människor och ting. Det går en underström av
återhållen värme utan stora gester och utan patetik genom hela berättelsen.

Kritiker om Vallmohöst:
"Det är en rolig och gripande roman. Den är humoristisk och fränt satirisk,
samtidigt som den speglar ett stort allvar, en djupt erfaren och saltmängd kritik av
vårt samhälle."
Stig Sjödin, Folket

"Boströms berättelse imponerar genom en tät och kristallklar berättarteknik. Värmen
och ömheten trollbinder och fängslar."
Birgit Antonsson, Nerikes Allehanda

"Vallmohöst är lågmäld men ytterst intensiv i tonen. Miljöskildring och personteckning
är utomordentliga, och speciellt imponerar författarens förmåga att varsamt och ömt
skildra de vingklippta i samhället."
Gunborg Lundén, Norrköpings Tidningar