Se på månen, se på mig

Böneutropen från minareten i ett av Istanbuls kvarter väcker henne i gryningen. Hon vänder sig försiktigt om och ser på honom. Han sover djupt. Rädslan hugger tag i henne. Hon ser på den trasiga, ituskurna målarduken som ligger slängd i ett hörn på golvet. Hur kunde det bli så här? Hans förändring skrämmer henne. Stunderna då han kärleksfullt tecknat lyckotecken på hennes kropp känns avlägsna. Den breda månskäran lyser in genom fönstrets tunna gardin och målar rummet blekt i skuggiga valörer. Böneutropen för henne tillbaka till barndomens landskap och den Gud hon brukade be till som liten. Finns det någon som hör när hon ber?