Raketernas guldålder

Svensk forskning med rymdfarkoster började med höghöjdsraketer redan 1961 och pionjäråren fram till och med 1964 vid de temporära raketbaserna i Nausta och Kronogård behandlas i första delen av "Svenska forskningsraketer". I och med att raketbasen Esrange togs i drift 1966 som en del av det europeiska rymdsamarbetet öppnades nya möjligheter för svenska rymdforskare, men forskning med rent nationella raketer upphörde nästan helt. Men när Esrange blev svenskt och Rymdbolaget bildades 1972 tog utvecklingen fart och en veritabel guldålder för svenska forskningsraketer inleddes och pågick i nästan två decennier. Denna andra del skildrar denna epok och utvecklingen ända till och med 2011.

Tyngdpunkten låg på atmosfärens fysik och rymdplasmafysik. Även med nutidens mått var många av raketsonderna mycket avancerade: mor-dotter-sonder där det inbördes avståndet mättes med ombordradar, stjärnsensorer för mätning av raketernas inriktning, styrsystem med nosroder för att minska nedslagsspridningen... för att bara nämna några exempel. Samtidigt utvecklades raketernas delsystem för dataöverföring och baninmätning snabbt.

Texten baseras på information i de tekniska slutrapporterna om de olika projekten som skrevs av Rymdbolaget och SAAB samt på interna Rymdbolagsdokument. Tanken är att denna bok skall kunna användas som ett referensdokument för framtida historieskrivning och samtidigt vara en källa till spännande anekdoter och berättelser från raketuppskjutningarna.