En avgrundseld som sargar och förtär. Samlade verk.

Förord av Fredrik Ekelund. Brev till morfar från Herman Lindqvist

Leon Larsson (1883-1922) blev inte
gammal, blott 39 år. Hans verk betraktas
som ojämnt men bör inte skymma hans
inledande roll inom svensk arbetarlitteratur.
Som sådan tillhör hans verk den
unga svenska litteratur som växte fram
kring sekelskiftets Sverige, i fotspåren
efter naturalismen och bl a Strindberg.
Han tillhörde de absolut första författare
som försökte skildra det dagliga
arbetets smutsiga slit inom industri och
hantverk. Han var mäkta populär på sin tid, avskydd av borgerligheten och
älskad av den unga arbetarrörelsen.
Leon Larsson kan ses som den kanske förste verklige proletärdiktaren i
Sverige och hans texter hjälper oss att förstå den tid då fattigdom och daglig
hunger var en realitet för den svenska arbetarklassen, en tid då allting stod
och vägde mellan revolution och reform. Klasshatet blev hans inledande
drivkraft och kännetecken, men genom personliga tragedier förändrades
ganska snabbt hans grundinställning till en ton av reformistisk försoning,
men också till en samtida varm och passionerad fosterlandskärlek.
Leon Larssons ungdom var, i samtliga bemärkelser, en lek med elden. Han
skydde den inte och han brände sig, men undkom med en hårsmån katastrofen.
I stället ändade lungsoten hans levnadsbana.