Den egna jorden

Einar Askestad skriver här nära sig själv på ett sätt som aldrig tidigare, men tilltalet, rösten, humorn, är lätt att känna igen.

Det är en bok först i sitt slag, samtidigt som den utgör ett slags slut. Det förflutna, nuet, en möjlig framtid - det enda säkra är att vi är vid liv.

Mellan dessa vackra pärmar fladdrar fjärilar, vita, gula och beige. Röda regn faller. Vatten strilar sedan årtusenden förbi den lilla byn. Livet tar skydd, för död som härjar i alla sina skepnader. En färd, lika stillastående som svindlande. En påminnelse.