De fördömda poeterna

När De fördömda poeterna började publiceras 1884, som artiklar i tidskriften «Lutèce», hade Paul Verlaine redan börjat sin slutgiltiga förvandling till legendens absintomtöcknade avgrundsluffare, och när artiklarna gavs ut i bokform 1888, utökad med essäer om den än idag alldeles för ouppskattade Marceline Desbordes-Valmore, Villiers d’Isle-Adam och om Verlaine själv (som det genomskinliga anagrammet Pauvre Lelian – Stackars Lelian), var förvandlingen fulländad – han var ruinerad på alla plan. Han hade fört ett skandalöst liv, bespottats för sina homosexuella utsvävningar, suttit i fängelse två gånger – först för mordförsök på Rimbaud, sedan för att ha misshandlat och hotat sin mor till livet – hans skilsmässa från den hyperborgerliga Mathilde Mauté trädde i kraft 1885, och 1886 dog den alltid lika överseende modern som mer eller mindre försörjt sin livsoduglige son i hela hans vuxna liv. Arvet, det som fanns kvar av den en gång ansenliga familjeförmögenheten, gick rakt ner i Mathildes ficka, och för första gången i sitt liv var Verlaine helt utblottad.