Maria och Metaestetik : vithetens kronologi

Är verkligen vitheten i dagens aktuella, sociala konstruktion aktiv som en originell version av sig själv? Är vitheten i dess nuvarande form, predicerad av materialitet, estetiskt egenskap, verkligen världens första vithet? Eller är verklighetens sociala konstruktion ett blott billigt derivat, en sekundär översättning, av ett tidigare socialt system; då utan rent materiell premiss, utan materialism och materialistiska krav på epistemologin, hermeneutiken? Är det förflutna anakronistiskt koloniserat av tolkning och arkeologisk kultur? Men framförallt, i världens tjänst, var leder en subjektivierande tradition vars premiss är en epistemisk materialism: vad förbinder sig den sociala konstruktionen till, nu holistiskt förnekande av förfadersform annat än ett ingenting, ett kreativt ingenting, och en första materiell relation metaestetiskt självrefererande till enbart sitt kronologiska anspråk? Vad är egentligen vithetens kronologiska disposition, originellt: ett performativt ljus, ett allting i en formgenetisk symmetri, eller en genuin reflektion? En reflektion till ett kreativt allting som i distans definierar kontextualiseringen av sitt kreativa etos, sitt jungfruskapande? Det här är några av frågorna boken försöker svara på, och det innan bokens avslutande bildkatalog, diverse konstverk och historiska personer - ett uppenbarande av konst innan verkligheten stänger sin bok och hermetiskt sluter sig själv i ohistoria - presenteras bara som de är, omedelbara och dissonanta gentemot dagens sociala konstruktion, talande med den fenomenella kraft bara bild i egenskap förvaltar. Förfaderliga bilder, röster nu hermeneutiskt nåbara via jungfruns estetiska didaktik. En blick in ett förflutet blott tillfälligt dolt, aldrig glömt.