Isbjörnen

Henrik Pontoppidans tokigt geniala berättelse Isbjörnen för första gången på svenska. I översättning av Ylva Kempe, med efterord av Paul Tenngart.
Denna korta roman ur 1917 års danske Nobelpristagare Henrik Pontoppidans stora produktion är en evigt ung minor classic.
Huvudpersonen Thorkild Müller är udda så det förslår.
Han är stor och oformlig till växten, burdus och rättfram och i skägget syns ofta rester av grönkålssoppa.
Hur han kommer igenom prästutbildningen är obegripligt för han öppnar aldrig en bok.
Ändå tar han mot sin vilja examen och kommenderas till Grönland - där han lever upp och blir en hejdundrande och oförliknelig prost, kallad Isbjörnen.
Thorkild är nämligen inte som andra. De lydiga medborgarna spelar snällt sina roller i samhällsbygget, men det kontraktet vägrar han underteckna. Han struntar i att upprätta den brukliga distansen till sin lantliga församling. I alla sammanhang går han rakt på sak, och han tar en sup närhelst han behagar, och bryr sig inte ens om att torka grönkålssoppan ur skägget.
Berättelsen om Thorkild är en fantastisk och originell och underbar skildring. En berättelse om konsten att bara vara sig själv.
Henrik Pontoppidan delade 1917 års Nobelpris med sin landsman Karl Gjellerup. Båda ingick i de "huvudströmningar i det nittonde århundradets litteratur" som den tidens tongivande nordiske kritiker Georg Brandes talade om. Pontoppidans kortroman Isbjörnen är idag hållen för att vara en riktig pärla i författarskapet. Det är en lika frätande frän som humoristiskt underhållande skildring av hur det trånga samhällets regelverk inte förmår hålla den verkligt frihetstörstande individen tyglad.
Pontoppiddan är annars mest känd för romansviten om Lykke-Per (1898-1904) (filmatiserad av Bille August, 2018, med Esben Smed i rollen som Lykke-Per) - om stadsbon, ingenjören, den pliktuppfyllde, som inte finner lyckan i de strikta roller och plikter som läggs på honom uppifrån och därför bryter sig loss för att istället söka efter lyckan i ett enklare liv på landet.
Isbjörnen (1887) är en mycket stramare berättelse än Lykke-Per. Här är allting mer koncentrerat än i romansviten, här är konflikten mellan individen och normerna till ytterlighet tillspetsad. Det hela blir till ett personporträtt av en uppriktig individ som följer sina egna övertygelser och går sin egen väg. Och då får konventionerna fara och flyga.
I övrigt är realismen i berättelsen bister. Livet i den nordliga danska kolonin romantiseras inte nämnvärt: kampen för överlevnad är hård, varenda vinter hotar med svält. Kanske är det just därför det finns anledning att inte alltid kröka rygg för överheten.
Henrik Pontoppidans kortroman Isbjörnen. I översättning av Ylva Kempe och med efterord av Paul Tenngart. ISBN 978-91-7742-632-5. Högkvalitetspapper, sydda ark, mjuka pärmar med flikar, 96 sidor.