Icipia

Fälten låg öde. Allting hade dukat under. Djupt in i fiendeland styrde han sina steg över den fallna kontinenten som ingen människa sett ett slut på, genom de förbjudna territorier som allt levande bävade inför. Det fanns ingen annan väg eller något annat val än att korsa ödemarkernas förtappade vidder, där ondskan en gång frodades i varje skrymsle och vrå. Farsoten som bringat död levde alltjämt kvar i länderna han lämnat bakom sig när han nu färdades i riktningen från där den kommit. Men någon hade överlevt undergången, någon som var stark nog, någon som väntade på honom och på att få stilla sin hunger...