Blomman och människobenet

Var är blomman och benet?

Där solen står som starkast och högst? Där kärleken är lika

hög och klar? Som vattnet i floden dansar kring benet?

Var är hans eller hennes? Det vita avskavda benet?

Många gånger vänder jag om. Och ser mot den mörka sanden.

Var är vännens hus? Och var är den

enkla handen?

Ända sedan sin debut i mitten på 80-talet har Ann Jäderlund konsekvent följt en egen linje: hon låter inte orden bara ha de innebörder de har i vardagsspråket, genom att låta språket sjunga avvinner hon dem också nya och hemlighetsfulla betydelser. Rytmen i hennes dikter är viktig, musikaliteten, och hon dröjer vid vissa ord och ger dem starka laddningar - som t ex "blomman" och "benet" i citatet ovan.

I den våg av kvinnlig poesi som vi upplevt det senaste decenniet är hon den centrala gestalten, och hennes dikter har funnits mitt i den diskussion om poesin som pågått. En fin introduktion till hennes författarskap finns i Åsa Beckmans nyligen utkomna Jag själv ett hus av ljus. 10 kvinnliga poeter.

I sin nya diktsamling närmar hon sig prosan - hon prövar att använda sig av prosan på lyrikens villkor. De täta och konkreta texterna är på en gång innerliga och öppna.