"Det blev en kamp mot klockan"

Det har hela tiden handlat om att göra världen begriplig. För att folk ska förstå hur det egentligen står till och kunna fatta riktiga beslut. Men vår store folkbildare, professorn och föreläsaren Hans Rosling dog i bukspottskörtelcancer för drygt ett år sedan, innan han hann slutföra det senaste försöket att nå ut, i boken Factfulness. Som tur är delade han sin passion med sonen Ola och svärdottern Anna, som arbetat med honom de senaste 18 åren. De har nu slutfört det gemensamma projektet.

Det är Ola och Anna som ligger bakom datorprogrammet som fått världen att häpna på Hans föreläsningar över hela världen. De har gjort de rörliga bubbeldiagrammen som sammanställer fakta kring hur många barn som föds i världen, hur mycket pengar folk tjänar, hur många som får utbildning och blir vaccinerade, hur det har förändrats över tid – och hur uppåt väggarna vår föreställning om i- och u-länder egentligen är.

– Vi har byggt datorprogram och gjort film, vi har gjort skolmaterial och föreläst live, men hela tiden undvikit det skrivna språket. Kanske för att Ola har och Hans hade en släng av dyslexi, för att Hans älskade att stå på scen och Ola och jag älskar att visualisera saker, säger  Anna Rosling Rönnlund när jag träffar henne på ett fik i Stockholm.

Men en bok blev det, för de blev så irriterade över att de inte lyckats förmedla hela bilden så att människor förstår hur mycket bättre det har blivit.

–Frustrationen blev nästan övermäktig. Och tänk om det är det skrivna formatet som slutligen får oss att nå ut! För efter det här har vi ingen plan B, säger Anna. Hon har slitit sig loss några timmar från den hektiska slutredigeringen. Boken är ursprungligen skriven på engelska. Nu finlirar hon på den svenska översättningen, tillsammans med Ola och en redaktör, för att verkligen förmedla Hans Roslings röst.

Och de gör det väl. När jag läser hör jag Hans karaktäristiska stämma som på sitt finurliga sätt tar mig genom mängder av fakta med hjälp av personliga anekdoter från alla platser runt om i världen som han varit på. Hans, Ola och Anna började prata om boken sommaren 2015 och kontraktet var klart i december. Strax efter det började Hans få ont i magen och i februari fick han sin diagnos.

– Det blev en kamp mot klockan eftersom det var en så dålig diagnos.

Skrivprocessen blev traumatisk. De hade jobbat så nära men var också en familj. Barnen blev så ledsna över att farfar var sjuk. Allt ställdes på sin spets. Yrkeslivet kändes mindre relevant.

– Hans hade så många beundrare och så hade han de två surkarten, Ola och jag, som var gnälliga och griniga och inte ville lyssna på alla hans anekdoter. I full respekt, men vi hade en ganska opolerad arbetssituation. Och plötsligt kändes det vämjeligt att vara sträng och kräva saker. Hade han bara velat plantera blommor hade det också fått vara okej, säger Anna.

Men Hans Rosling var tydlig med att han ville skriva boken och bokade av allt annat.

– Medan vi hämtade oss efter beskedet om Hans sjukdom samlade vi in och ordnade alla hans personliga anekdoter, som gör boken läsbar och trevlig. Rent krasst. Faktadelarna kan jag och Ola skriva, men historierna hade enbart Hans.

De utgick från sitt "ignorance project" där 12 000 personer i 14 länder fått svara på faktafrågor om världens utveckling.

– Hans sa ofta att han hade en känsla av att människor har en världsbild som inte stämmer, så vi började mäta. Till en början släpade Hans runt på en jätteväska med mentometrar och de data de kom tillbaka med var häpnadsväckande. Vi trodde först det var fel på utrustningen. Sedan tappade jag nästan sugen när jag förstod hur illa det var.

Anna Rosling Rönnlund skrattar. Hon kunde inte motstå en sådan utmaning. Det var en av de saker som förenade dem. Hans Roslings fru lärde sig snabbt att om man ville få något gjort skulle hon säga att det var omöjligt att lösa. Det triggade alltid igång Hans, och Anna är likadan. 

–Efter frustrationen följde en blodad tand. Tänk om man kunde vända det här! De började ringa in varför vi vet så mycket mindre än vi tror. För det gäller alla. De hade inte

–Efter frustrationen följde en blodad tand. Tänk om man kunde vända det här! De började ringa in varför vi vet så mycket mindre än vi tror. För det gäller alla. De hade inte enbart testat allmänheten i 14 länder utan även läkarstudenter, lärare, lektorer, framstående forskare, investerare, vd:ar på multinationella bolag, politiska makthavare.

– Det handlar om hur vår hjärna hanterar information, säger Anna och berättar att de kommit fram till tio så kallade instinkter.

En av dem är glappinstinkten som är vår oemotståndliga lust att dela in allt möjligt i två olika och ofta motstridiga grupper, till exempel fattiga och rika. Framför allt Ola hade läst mängder av vetenskaplig litteratur om hur vi fungerar, främst kognitionspsykologi, för att försäkra sig om att de var på rätt spår.

När Hans Rosling cirka ett år efter cancerdiagnosen blev akut sjuk hade de helheten klar för sig. De hade samlat in allt material och i princip skrivit klart de tre första kapitlen. Resterande innehåll fanns på en stor kartongskiva i form av post it-lappar och massvis med anteckningar och halvskrivna sidor.

– När han åkte in sista gången hade vi precis fått tillbaka de första kapitlen från vår redaktör och Hans höll på att göra anteckningar i marginalen. Han fick med sig pappren till sjukhuset och fortsatte jobba ända in i det sista. Han kom inte hem igen efter det, säger Anna.

Det var en stor sorg för Hans att inte få vara med och färdigställa boken men arbetet i sig blev tröstande.

– Det man vill som folkbildande själ är att det man tänkt inte går förlorat. Hans Rosling dog den 7 februari 2017. Han blev 68 år. Sin egen sorg har Ola och Anna hanterat genom att fortsätta skriva.

–Lite knäppt men så är det nog. Vi tog ingen paus, vi skruvade upp tempot. Det fina i vår relation är att alla tre velat uppnå något tillsammans. Och ska man göra något för Hans, minnas och högtidlighålla honom så var det här det enda rätta. Att slutföra det bombastiska projekt vi åtagit oss.

–Nu när vi är färdiga är det så otroligt sorgligt att Hans inte får vara med. Men det känns bra, det var det här vi kom överens om att göra. Han skulle varit jättenöjd.

TEXT: Sara Hammarkrantz

Vill du läsa mer boknyttigt? Klicka här för att läsa hela tidningen LÄS online.