Första kapitlet av Andarnas Labyrint

Den natten drömde jag att jag återvände till De bortglömda böckernas gravkammare. Jag var återigen tio år gammal och när jag vaknade upp i mitt gamla pojkrum kunde jag inte längre se mammas ansikte för mig. Och på det sätt som man vet saker och ting i drömmar, visste jag att det var jag och ingen annan än jag som bar skulden. Eftersom jag inte varit i stånd att skipa rättvisa för henne var jag inte värd att minnas hennes ansikte.

Pappa väcktes av mina ångestfyllda skrik och kom inrusande i rummet, där han tog mig i famnen för att trösta mig. I min dröm var han fortfarande ung och hade fortfarande svar på all världens frågor. När det första gryningsljuset målade upp ett dimhöljt Barcelona gick vi tillsammans nedför trappan. Av någon anledning som jag inte begrep följde pappa mig bara till porten. Där släppte han min hand och lät förstå att det här var en resa som jag måste göra på egen hand.

Jag började gå, men jag minns att allt kändes tungt: kläderna, skorna, ja, till och med huden. Det blev allt svårare att lyfta fötterna. När jag kom fram till Ramblas var det som om staden hade stannat upp i ett fryst, oändligt ögonblick, där människorna hejdat sig i steget och stod orörliga som gestalterna på ett gammalt fotografi. En duva som just hade lyft avtecknade sig som en suddig skiss av flaxande vingar. Mitt i det stillastående landskapet glittrade vattnet i Canaletas-fontänen som ett halsband av glaspärlor.

Långsamt, som om jag gick under vatten, lyckades jag ta mig igenom detta förtrollade Barcelona, tills jag utmattad stod framför De bortglömda böckernas gravkammare. Jag förstod inte vad det var för en osynlig börda som gjorde att jag knappt kunde röra mig. Jag grep portklappen och knackade på, men ingen öppnade. Gång på gång dunkade jag med knytnävarna på den stora träporten. Men ställets väktare tog ingen notis om mitt envisa bultande. Till slut föll jag uttröttad på knä. Först då, när jag såg tillbaka på den förhäxade last jag släpade efter mig, slogs jag av den ohyggliga insikten att staden och mitt eget ödeför evigt skulle vara fastfrysta i förtrollningen och att jag aldrig skulle minnas min mors ansikte.

Det var då, när jag hade förlorat allt hopp, som jag upptäckte den. Metallbiten låg gömd i innerfickan på skolkavajen där mina initialer stod broderade i blått. En nyckel. Jag undrade hur länge jag hade haft den där. Den var rostfläckad och nästan lika tung som mitt samvete. Jag blev tvungen att ta båda händerna till hjälp för att få upp den till nyckelhålet och måste lägga all min kraft bakom för att vrida runt den. Just när jag var på väg att ge upp klickade låset till och porten öppnades.

En svängd gång, utmärkt med tända ljus, ledde in i det gamla privatpalatset. När jag klev in i dunklet hörde jag dörren slå igen bakom mig. Snart kände jag igen korridoren med fresker befolkade av änglar och sagoväsen som lurade i skuggorna och tycktes röra sig när jag passerade. Jag fortsatte fram till ett valv som öppnade sig mot en väldig sal, men där hejdade jag mig. Labyrinten reste sig framför mig som en oändlig hägring, en spiral av trappor, tunnlar, broar och valv sammanflätade till en evig stad uppbyggd med all världens böcker som fortsatte ända upp till det höga kupoltaket i glas.

Vid foten av hela detta flätverk låg min mamma i en öppen kista. Händerna var korslagda över bröstet och huden lika blek som den vita klänning hon var svept i. Munnen och ögonen var slutna. Hon låg orörlig i de dödas frånvaro och stillhet. Jag sträckte fram handen för att smeka hennes ansikte. Huden var kall som marmor. Då tittade hon upp och såg mig rakt i ögonen med en blick som var beslöjad av minnen. När hon särade på de mörknade läpparna och talade dånade hennes röst så högt att det var som att träffas av ett godståg; jag lyftes från golvet, kastades upp i luften och blev hängande i ett ändlöst fall medan hela världen löstes upp i ekot från hennes ord.
Du måste berätta sanningen, Daniel.

Badande i kallsvett vaknade jag i sovrummets mörker och fann Beas kropp intill min. Hon lade armen om mig och smekte mitt ansikte.
– Nu igen? mumlade hon.
Jag nickade och drog efter andan.
– Du talade i sömnen.
– Vad sa jag?
– Det gick inte att förstå, ljög Bea.
Jag såg på henne och hon log medömkande – eller kanske bara överseende – mot mig.
– Sov en stund till. Väckarklockan ringer inte förrän om en timme och det är tisdag i dag.

Tisdag betydde att det var jag som skulle följa Julián till lekskolan. Jag slöt ögonen och låtsades somna om. Men när jag strax därefter öppnade dem igen möttes jag av Beas blick.
– Vad är det? frågade jag.
Hon lutade sig över mig och kysste mig lätt på munnen. Hon smakade kanel.
– Jag är inte heller sömnig, viskade hon.

Långsamt började jag klä av henne. Jag skulle just dra undan lakanen när jag hörde lätta steg utanför sovrumsdörren. Bea hejdade min vänstra hand som trevade sig uppåt mellan hennes lår. Stödd mot armbågarna reste hon sig i halvsittande ställning.
– Vad är det, älskling?
Vår son Julián stod i dörröppningen och iakttog oss med en blandning av blygsel och oro.
– Det är någon i mitt rum, viskade han.
Bea suckade tungt och sträckte fram armarna. Julián skyndade sig att söka skydd i sin mammas famn medan jag gav upp alla förhoppningar om att få synda.
– Den röde prinsen? undrade Bea.
Julián nickade ängsligt.
– Nu går pappa till ditt rum och sparkar ut honom en gång för alla.
Julián såg på mig med hopp i blicken. Vad ska man ha en pappa till om inte för den här sortens hjältemodiga insatser? Jag log och blinkade mot honom.
– En gång för alla, upprepade jag med det argaste ansiktsuttryck jag kunde uppbringa.

Julián log svagt. Jag klev upp ur sängen och gick genom korridoren bort till hans rum. Det var mycket likt det rum jag själv hade haft lite längre ner i huset när jag var lika gammal som han, så likt att jag för ett ögonblick undrade om jag fortfarande drömde. Jag satte mig på sängkanten och tände lampan. Julián levde omgiven av leksaker, några av dem arvegods från min egen barndom, men framför allt av böcker. Det dröjde inte länge förrän jag fann den skyldige under madrassen. Jag drog fram den lilla boken med svarta pärmar och slog upp första sidan.

Jag visste inte längre var jag skulle gömma de där böckerna. Hur skicklig jag än var på att hitta nya gömställen lyckades Julián alltid spåra upp dem. Jag lät boksidorna rinna fram under tummen och återigen kom minnena över mig.

Efter att ha förvisat boken till översta hyllan i köksskåpet – där jag visste att min son förr eller senare skulle leta upp den – gick jag tillbaka till sovrummet och fann honom i sin mors famn. Båda hade somnat. Jag blev stående på tröskeln och betraktade dem i skydd av mörkret, lyssnade till deras djupa andetag och undrade vad världens lyckligast lottade man hade gjort för att förtjäna detta. De sov tätt sammanslingrade, avskärmade från allt och jag kunde inte undgå att minnas rädslan jag kände första gången jag såg dem ligga så tätt intill varandra.