De levande av Iida Turpeinen
Förhandsläsarna har tyckt till! Betyg: 3,5/5
För några veckor sedan utsågs medlemmar i Akademibokhandelns Vänner till förhandsläsare av boken De levande av Iida Turpeinen. Förhandsläsarna har sedan dess läst boken, skrivit recensioner och delat ut ett betyg på en skala mellan 1 och 5.
Gundela 3,5/5
Det finns alltid de som har det värre brukar man säga. När jag läste den här boken kändes det verkligen så. Stackars Wilhelm Steller som inte får med sin fru på expeditionen till Kamtjatka. Stackars kaptenen Bering som förvisso får ett hav och ett sund uppkallat efter sig, men inte kommer hem till familjen. Stackars Anna Furuhjelm som följer sin make guvernören till Alaska men inte får några vänner utom Constance, makens konstiga syster. Stackars Hilda Olson som är en gudabenådad tecknare och som får följa von Nordmann i fält, men när han dör vill ingen anlita en kvinna. Men mest synd är det förstås om sjökon som är bokens verkliga huvudperson och som blir jagad, uppäten, insamlad och uppvisad – i den mån skelettet kan monteras rätt.
Boken lämnade mig med flera tankar och funderingar – med vilken rätt har människan satt sig över naturen, med vilken rätt har ett folkslag satt sig över ett annat folkslag och med vilken rätt har män satt sig över kvinnor? Det är en fascinerande skildring från 1700-tal till idag, frågorna får olika svar under olika epoker men är alltjämt värda att ställas och diskuteras – i en bokcirkel kanske?
Leo 4/5
Jag tyckte att De levande var särskilt intressant i hur den väver samman vetenskapshistoria med ett skönlitterärt berättande. Det vetenskapliga stoffet ger tyngd åt berättelsen, samtidigt som språket är tillräckligt levande för att göra innehållet tillgängligt även för den som inte är särskilt insatt i ämnet. Att romanen sträcker sig över tre århundraden och följer forskningen genom olika tider ger enligt mig dessutom ett större perspektiv och fördjupar tematiken. Sammantaget är det en välkomponerad och tankeväckande bok som jag rekommenderar.
Pia 3/5
Jag hade så stora förväntningar på denna bok. Tyvärr fångar den inte mig fullt ut. Handlingen är lite spretig. Jag känner inte att trådarna helt knyts ihop på slutet. Temat i boken är mycket aktuellt. Människan är det största rovdjuret och hotet mot alla andra arter.
Lars 3/5
En vindlande berättelse som broderats runt historiska fakta under närmare 300 år, där huvudpersonen Stellers sjöko (i levande form) medverkar i endast 30 år! Boken kan ses som en kärleksförklaring till allt levande med Stellers sjöko som exempel, där senare generationer vårdar och bevarar sjökons minne till eftervärlden bl a genom forskning och restaurering av skelettdelar för tillgängliggörande på nordiska muséer.
Ramberättelsen om Stellers sjöko känns på så sätt både detaljrik och folkbildande i sin ansats och fördjupas genom flera av de människoöden som skildras. Dock blir författarens fokusering på historiska fakta (personer, platser, årtal) ibland lite till förfång för flytet i berättelsen.
Till sist: Boken är väldigt fint layoutad och väcker tankarna till en lite äldre lärobok, vilket kanske varit avsikten? En sida med en karta över platser och segelrutter hade förstärkt intrycket ytterligare!
Ingalill 4/5
De levande är en bok jag läst med intresse och som kommer att stanna kvar hos mig av flera anledningar.
Språket är lite speciellt, ofta ganska kargt och korthugget, ibland med lite omständligt beskrivande meningar insprängda, vilket gör läsningen långsam. Vissa vetenskapliga begrepp används för att skapa nya ord, viket blir en rolig knorr i läsandet.
Greppet att skildra människans överdrivna utnyttjande av naturen för överlevnad, samlariver, kunskapstörst och höga nöje genom att använda Stellers sjöko som den röda tråden är väldigt smart eftersom den väver ihop så många trådar i boken.
Det som drar ner betyget är bokens personporträtt som är väldigt ojämna. Vissa kvinnoporträtt känns mer levande och får mer plats, viket jag verkligen uppskattar, medan de flesta andra, med få undantag mest blir ett namn. Det känns som om författaren greppat över lite för mycket för att få ihop en harmonisk enhet. Porträttet av Stellars sjöko däremot är väldigt ömsint beskrivet och man kan riktigt se dessa stora djur röra sig lugnt fram i tillvaron!
Jag slår ihop boken med en känsla av misströstan och sorg över den oerhörda slakten av djur i vetenskapens och samlandets namn, tänk om de stora däggdjuren fortfarande levde! Författaren skriver ju att man faktiskt redan tidigt förstod att människan utrotat vissa arter och i nutiden pågår det i ännu snabbare takt, varför har vi inte lärt något av historien!
