En sprucken läpp

Det var alldeles tyst omkring mig. Ett svagt sus hördes från bokens vackra löv och solen som viskade förlåt att jag inte kunde hjälpa dig.

Pojkarna var borta och jag låg med repet hårt spänt runt benen. Efter en stund gick jag mot cykeln som väntade på mig vid skogens gräns.

Ett beslut hade tagits i mitt sinne. För första gången på länge kände jag hur mitt inre slappnade av. Jag skulle göra det, döden tycktes vara min enda vän.