Vad är läsning egentligen?
Möt Birgit Schaffar, docent i pedagogikens filosofi vid Helsingfors universitet
Birgit Schaffar är docent i pedagogikens filosofi vid Helsingfors universitet där hon utbildar framtidens lärare. I denna artikel delar hon med sig av sina tankar och reflektioner kring vad läsning egentligen är. Detta är en av flera artiklar i samarbete med Berättarministeriet som syftar till att belysa läsningens kraft ur olika perspektiv.
Vad är läsning egentligen?
På en konferens 2022 hörde jag en presentation av den unga forskaren Morgan Deumier från Malmö universitet. Han frågade: Are we still reading when reading is not slowing us down? Hans fråga har ljudat länge i mig sedan dess. Vad är läsningen egentligen?
Det är en sak att avkoda bokstäver, att lägga ihop dem till ord och meningar, att fatta vad texten handlar om och att få ut den information man söker. En annan aspekt av läsning öppnar sig när vi ser att orden och meningarna vill säga något till oss, att orden berör, meningarna känns och när vi måste stanna upp, sitta still en stund och läsa om.
I mitt jobb som lärarutbildare vid Helsingfors universitet är frågan varför man ska läsa snarare en icke-fråga bland lärarkollegor. Det är ju klart att läsning är viktigt, eller hur? Vi matar våra blivande lärare med information om att man hos unga vuxna kan se en skillnad på upp till 50.000 ord i ordförrådet beroende på hur mycket man har läst. Det är klart att man med fler ord kan ta till sig information snabbare, vilket i sin tur främjar allt lärande i alla ämnen – under skoltiden, under utbildningen och livet ut. Saken är klar. Eller finns det fler frågor?
Jag undrar ibland, vet vi egentligen varför allt det här är viktigt? Varför ska läsning bromsa oss för att ge plats till eftertanke? Är det inte bättre med en allt snabbare inhämtning av information?
Filosofen Hannah Arendts undrar ”vilket slags grunderfarenhet av mänsklig samvaro genomsyrar ett styrelseskick vars väsen är terror?”. Hon skriver att den mest fruktbara marken för terrorvälden är att isolera människor från varandra. ”Isolering kan vara början av terror; [...] och den är alltid dess resultat. Denna isolering är så att säga förtotalitär; dess kännetecken är vanmakt […], isolerade människor är per definition maktlösa”.
Om isolation är grogrunden för maktmissbruk och terror, så finns här även nyckeln till hur vi kan förebygga sådana samhälleliga utvecklingar. Den indiske antropologen Arjun Appadurai uttrycker att det som gör gemenskaper och personer rika är när de har ett omfattande och nyanserat arv av berättelser. Berättelser om hur livet kan gestalta sig, vad man drömmer om, vad man förverkligat, vilka utmaningar man mött och vilka olika lösningsstrategier man fann.
Appadurai påminner om att personlig och kollektiv handlingsfrihet uppstår när man ömsesidigt inspirerar den gemensamma förmågan att erinra och drömma. Det är centralt att höra och dela historier där förändring ägt rum, där människor visat mod, kraft och motstånd mot det som varit kvävande. Vi kan med våra berättelser uppmärksamma varandra på de möjligheter som finns för förändring. Mängden sådana narrativ skapar ett slags nät av föreställningar, som likt starka och töjbara senor bär upp vår förmåga att eftersträva och kämpa för alternativ.
Så, visst blir vårt ordförråd större genom läsning, men det är förmågan att tillsammans reflektera över vad som gör livet meningsfullt som ger läsning dess djupare mening. Att ta del av varandras tankar under läsningen och i samtal kring det lästa ger oss chansen att återerövra diskussionen om inget mindre än vad frihet innebär och vad som skapar mening i våra liv.
Hjälp fler barn att hitta sin röst
Bor du i Stockholm, Göteborg eller Malmö-området och vill bidra på fler sätt till ett Sverige där alla barn är trygga i det skrivna ordet och har förutsättningar att aktivt delta i samhällslivet? Då kan du bli volontär på något av Berättarministeriets utbildningscenter. Här kan du läsa mer.