Sofie Sarenbrants deckarskola

Sofie Sarenbrant. Foto: Magnus Ragnvid

 

Innehåll

1. Storyn
2. Persongalleri
3. Kom igång
4. Miljön
5. Gestaltning
6. Dialogen
7. Research
8. Målsättning
9. Upplösning
10.  Redigering

 

1. Storyn

Lägg mycket tid och engagemang på att fundera igenom vad du vill berätta, och för vem. Vad är syftet med boken?

För det första måste du tänka på om du vill få boken utgiven eller om du skriver för din egen skull. Om det är för att du vill bli publicerad så fundera på vad som gör din story unik. Läs mycket i samma genre för att få en känsla av hur böckerna är dramaturgiskt uppbyggda. Det spelar ingen roll om det du läser är bra eller dåligt, du lär dig alltid något ändå. Om inte annat vad du inte ska göra.

Jag utvecklar en story bäst utomhus på en promenad eller löptur. Kreativiteten flödar inte direkt när jag sitter och stirrar in i en dataskärm, men när jag rör på mig börjar tankarna snurra och olika scenarier poppar upp. Jag är inte orolig för att glömma detaljer – det som är bra kommer jag ihåg.

När du har någorlunda grepp om din historia kan du ställa dig frågan: Är händelseförloppet trovärdigt? Läsaren lever sig in i historien och blir irriterad om det spårar ur på ett helt osannolikt sätt. Det gäller både handling och karaktärer (jag kommer in mer på det i nästa steg).

Sedan, när du har dragit upp riktlinjer för handlingen, betyder det inte att det måste bli exakt så: under skrivandets gång kanske du kommer på något ännu bättre och då är det bara att gratulera. Jag ändrar småsaker hela tiden och ibland även större händelser, vilket kan få konsekvenser för resten av handlingen.

Jag lägger mycket tid på struktur – hur kapitlen ska byggas upp, vad som ska hända vem och varför. Jag ifrågasätter hela tiden: Hur för det här historien framåt? Behövs det verkligen?

 

2. Persongalleri

Vem/vilka ska boken handla om? Alltför många karaktärer blir rörigt och svårt för läsaren (och författaren) att hålla reda på.

Bestäm dig för vem som är den egentliga huvudpersonen och vad hen ska ha för ”språk” och kännetecken. Är det någon som är burdus i sin framtoning och svär ofta? Eller är det en osäker och försiktig person som talar i gåtor? Det var bara två exempel.

När jag börjar jobba med mitt persongalleri försöker jag se till att det blir olika typer av människor med olika karaktärsdrag. Det här är något jag försöker utveckla för varje bok. Men ibland har jag svårt att se personerna framför mig rent utseendemässigt. För mig är det mer intressant hur en person tänker och agerar än hur hen ser ut. Samtidigt måste jag ju komma ihåg allas utseenden, så Emma Sköld inte har blå ögon på sidan 56 och sedan är de gröna på sidan 176. Det lättaste sättet för mig att hålla koll är att ha bilder på personerna. Så när jag skulle skriva första delen i serien om kriminalinspektör Emma Sköld, Vila i frid, klippte jag ut ansikten ur Dagens Nyheter och skrev en kort beskrivning om varje person, med allt från ålder till civilstånd, intressen, boende, yrke, svagheter, styrkor och så vidare. Ju mer, desto bättre. Jag fyller på informationen under skrivandets gång, och försöker att uppdatera den från bok till bok. Det är speciellt att skriva en serie, och väldigt mycket att hålla reda på. För mig går det ett år mellan böckerna, men för läsaren kanske det bara går några dagar, och då är det förstås bra att jag kommer ihåg att Nyllet har varit gift, så att det inte står olika uppgifter i de olika böckerna.

Det är viktigt att du känner till karaktärernas värderingar. Om du är säker på människan du beskriver, kommer han eller hon förmodligen kännas trovärdig även för läsaren. Däremot är ju många motsägelsefulla i sina tankar och handlingar, vilket kan ställa till det lite. Det har jag fått höra: ”Men varför gör hon si när hon tycker så?”. Svaret är att människor inte alltid gör som de borde. Och det tycker jag är spännande och intressant, men då gäller det att det framgår i texten. Tänk även på att läsarna föredrar att följa personer som de känner något för. Därför kan det vara riskabelt om alla är bittra, sura och elaka – särskilt om man inte ens kan sätta sig in i varför människan är som hon är.

 

3. Kom igång

När du väl har en känsla för vad du vill berätta, om vilka och för vem, gäller det att börja med skrivandet.

Tidigare inledde jag ofta bokprojekt med att öppna ett tomt dokument på datorn och börja skriva. Nuförtiden planerar jag nästan ihjäl mig innan själva skrivandet och jag ser till att skapa utförliga synopsis. En deckare har så många trådar som ska flätas samman och därför tycker jag att det är viktigt att ha koll på läget innan jag öppnar ett nytt dokument.

När du väl kommit igång ska du inte vara rädd för att känna att du skriver i onödan. Varje rad gör dig en erfarenhet rikare och ju mer du tränar, desto bättre blir du. I ett manus stryks det kapitel hejvilt vid redigeringen och det är bara att vänja sig vid att ingenting är heligt. En viktig egenskap som författare är att vara flexibel och våga skriva fast du inte vet om det ens kommer att finnas kvar i slutändan. Just den delen som stryks kanske var den som ledde dig fram till det allra bästa kapitlet.

Ovanstående tips är ett bra sätt att locka fram skrivlusten och slappna av i skrivandet istället för att bli låst vid tanken på att det måste vara perfekt med en gång. En liten tröst är att det är vanligt att stryka första kapitlet, vilket ofta leder till att boken blir mer rapp i starten.

För dig med skrivkramp: Öppna ett dokument på datorn och börja skriva. Tänk inte så mycket, utan kör bara på och se vart det bär iväg.

4. Miljön

Var ska handlingen utspela sig? Fråga dig på vilken plats din fantasi börjar flöda. Själv har jag gått från skånska Brantevik till Stockholm, där jag bor.

En bra början är att tänka på en miljö som du känner till väl eller har möjlighet att vistas i ofta under researcharbetet. Det är viktigt att veta hur det ser ut där, så att du kan återge det på ett detaljrikt och korrekt sätt.

Jag har ofta valt att låta böckerna utspela sig på platser som betyder mycket för mig – miljöer som jag kan utan och innan. Mina två första böcker utspelar sig som sagt i Brantevik, där mina föräldrar har sommarhus. Jag kom på idén till Vecka 36 när jag var på semester i det lilla fiskeläget 2003. Och det jag gick igång på var att byn är så lugn, idyllisk och liten. Ingen förväntar sig att något otäckt skulle kunna hända där och då blir kontrasten ännu större om ett brott skulle ske.

För mig som skriver en serie tycker jag att det ger en extra dimension med en ny miljö för varje bok. Då blir det lättare att skilja böckerna åt. I ett slutet rum blir det svårare att variera miljöbeskrivningen. I Avdelning 73 ligger Emma Sköld på sjukhus i hela boken, men tack vare att Nyllet gör ärenden åt henne, finns både polishuset och stallet med.

Förutom själva platsen kan väder, årstid och tid på dygnet förstärka miljöbeskrivningarna och göra dem ännu mer effektfulla. När jag gjorde research för Andra andningen nådde maxtemperaturen under Stockholm Marathon den 2 juni 2012 inte högre än sex grader. Inte nog med kylan, regnet piskade deltagare och åskådare i ansiktet, och  jag bestämde mig för att ha samma vidriga väderförhållanden i min bok. Vädret kan också vara till stor hjälp i gestaltningen, vilket är nästa punkt.

 

5. Gestaltning

Show, don’t tell, säger mycket om vad gestaltning går ut på.

Poängen är att läsaren känner att han eller hon får följa med i berättelsen genom att se och höra, lukta och uppleva saker istället för att författaren talar om hur det ligger till (som ett slags sagoberättare).

Läsaren ska kunna leva sig in i situationen, känna närvaron och ges utrymme att tolka själv istället för att författaren övertydligt skriver att ”hon är rädd” eller att ”han mår illa”. Det ska framgå ändå.

Jag tänker mycket i filmscener när jag arbetar med mitt manus, vilket underlättar. Då är jag närvarande i ”rummet” och kan se framför mig vad som händer och hur det ser ut. Jag tror att man vinner mycket tid på att behärska gestaltning från början istället för att försöka rädda upp texten i efterhand. Det kräver dock träning. Läs mycket och se hur andra författare gör.

 

6. Dialogen

Hur karaktärerna kommunicerar med varandra är viktigt för att få ett eftersträvat flyt i dialogen.

Som läsare brukar jag ofta pusta ut när jag kommer till en konversation i en bok, sidorna blir luftigare och det kräver inte lika mycket koncentration. Men det betyder inte att en dialog är lätt att skriva! Åtminstone inte om den ska bli bra. Dels vill jag få fram personernas språk, dels deras sinnesstämning, utan att det blir överdrivet eller upprepar sig. Vissa väljer att skriva med pratminus (–), andra med citationstecken (”). Jag har valt det senare. Prova dig fram!

Ett extra plus är om karaktärerna formulerar sig på ett sätt så att det går att förstå vem som är vem, utan att det ska behöva stå efter varje mening. Jobba på att ge dina karaktärer olika stilar och uttryckssätt, så som jag beskrev i punkt 2.

7. Research

Det går inte att kunna precis allt inom alla områden – det viktiga är att veta hur man får den kunskap man själv inte besitter.

Research är en spännande och viktig del i arbetet med en bok. Lägg tid på att ta reda på hur saker egentligen ligger till, sedan väljer du såklart att göra vad du vill med informationen. En viss litterär frihet har man som författare.

Jag gör research löpande under hela skrivprocessen. Ofta händer det saker med manuset som innebär att jag måste omvärdera information och ställa nya frågor till experterna. I mitt arbete med böckerna har jag intervjuat bland annat poliser, psykologer, rättsläkare, advokater, mäklare och sjuksköterskor. Främst handlar researchen om polisarbetet. Jag intervjuar, mejlar frågor och ber dem faktagranska det färdiga manuset. För jag vill helst att det ska vara så nära verkligheten som möjligt.

Google är guld värt, internet över huvud taget. Men det finns begränsningar även där. Är uppgifterna korrekta? Och vem kan svara på specifika frågor i ett visst ämne? Ett tips är att söka på artiklar och se vilka som har blivit intervjuade i ämnet. Gör sedan ett försök att kontakta dem. I regel är människor väldigt hjälpsamma. Se dig också omkring i din bekantskapskrets, där finns säkert oanade talanger och kunskaper.

 

8. Målsättning

Mitt mål med ett råmanus är att skriva minst 500 000 tecken inklusive blanksteg. Det blir omkring 400 boksidor efter en del strykningar.

Det känns förstås som ett evighetsarbete att föreställa sig en halv miljon tecken när man sätter sig ner och öppnar ett tomt Word-dokument. Jag brukar jämföra det med ett maraton. Att springa drygt 42 kilometer i sträck låter fruktansvärt långt. Men om man skalar ner loppet i delmål och tänker 5 kilometer i taget, blir det genast lättare. Så fungerar skrivprocessen också.

När jag är igång försöker jag skriva 5 000 till 10 000 tecken om dagen eller så lägger jag upp ett rimligt mål för veckan, kanske 25 000. Som mest har jag skrivit 34 329 tecken på en dag men mycket mer än så går nästan inte.

Från att jag börjar tänka på en idé till att jag får boken i handen tar det ungefär ett år. Råmanuset brukar jag skriva under tre månaders intensivt arbete.  

 

9. Upplösning

När målet är inom räckhåll och boken nästan är klar, finns det risk för slarv och att slutet får bli lite vad det blir. Gör inte så.

Mitt råd är att du ska veta redan från början vart historien är på väg. Vad vill du med den? Vad ska hända? Vem ligger bakom brottet och varför? Om du inte vet det innan du börjar skriva är det mycket svårare att plantera ut subtila ledtrådar och komma med ett överraskande slut. Visst är det inte helt lätt att ha det klart för sig från start men om du ägnar mycket tid åt planering kommer du att vinna på det i längden.

Läsaren måste få känna sig smart, så det går inte att komma med en helt ny karaktär som gärningsman på slutet, någon som läsaren inte känner till. Det är inte fair play. Däremot älskar jag när allt man har trott visar sig vara fel. Den där smarta, otippade vändningen i en deckare, aha-upplevelsen, är det bästa jag vet. Jag vill bli överraskad, men det blir jag inte alltid. Långa, sega redogörelser på slutet över vad som egentligen hände, varför en vanlig människa plötsligt blev en mördare, tycker jag ofta är en besvikelse. För mig har en bra deckare en tvist på slutet, som får läsaren att reagera. Ett bra slut kan dessutom avgöra om ett förlag tackar ja eller nej.

Om du tänker skriva en serie så är det en bra idé att få fram något spännande som gör att man vill läsa vidare. Vissa avskyr cliffhangers, jag gillar det – oftast. Åtminstone om de är spännande. Jag valde ett oväntat slut i Avdelning 73, men naturligtvis hade jag en tanke med det. Och så länge du har en plan och den är bra, så tycker jag att du ska köra.

 

10. Redigering

Så fort ditt råmanus är klart är det dags att börja läsa. Var självkritisk och ansträng dig för att hitta bristerna.

Läs igenom i lugn och ro och ifrågasätt hela tiden: Finns det ett naturligt driv i berättelsen? Är det spännande? Är karaktärerna intressanta och skiljer de sig åt i förhållningssätt och språk? Upprepar de sig ofta eller får man följa deras tankar utan att det blir tjatigt? Ju mer onödigt du stryker och istället fokuserar på att bygga ut där det verkligen behövs, desto större chans är det att ett förlag nappar. Du kan aldrig läsa manuset för många gånger, jag lovar att det blir bättre efter varje genomarbetning.

Har du turen att få ett förlag med dig, så grattis! Räkna med att få bearbeta manuset flera gånger. Kritik kan vara jobbigt men gör att nivån höjs. Be vänner och bekanta läsa och komma med synpunkter. Ta till dig det som du håller med om, strunta i det andra.

Korrekturläsning är det allra sista man gör, för att se att stavningen är korrekt. Men även där finns stora möjligheter att förbättra ordval, undvika upprepningar och sammansvetsa meningarna ytterligare. Ända in i det sista går det att höja bokens nivå och undvika onödiga missar. En bok blir egentligen aldrig helt klar, men till slut får man sätta punkt.

Lycka till med skrivandet!

Sofie Sarenbrant

 

Upptäck alla böcker av Sofie Sarenbrant >>

Lär känna Sofie Sarenbrant på vår YouTube-kanal >>