Ur dimmans ljus

Prolog
Några ord och tankar vid livets utmarker. Där
korparna ropar, och rödhaken sjunger gryningens
sång.
Där eken står i knotighetens drömmar och minns. Fångar
solens ljus och låter skuggorna falla likt regnets vemod
under mörkrets moln.
Där månen ler under stjärnorna. Där skymning möter
gryning i samma rum, och ljusets ögon lyser upp och talar
samma språk.
Där livet finns en liten stund.