Verklighetshunger
Vi läser biografier för att vi är nyfikna på andra människors liv – och på vårt eget. Men det är också en viktig spegel av vår samtid. Flera tunga biografier ser dagens ljus i höst.
Det är ett uttryck för den verklighetshunger som många känner. Så förklarar litteraturvetaren Cecilia Pettersson det stora intresset för biografier.
– De lockar för att de handlar om något som har hänt, om människor som faktiskt har levt. De lär oss vad som är viktigt för personer i en viss del av världen vid en viss tidpunkt, och svarar på vilka frågor vi är upptagna av i våra liv. Strömmen av biografier, självbiografier och memoarer har varit ganska konstant, om man ser till den traditionella förlagsutgivningen. 2018 listade Svensk Bokhandels katalog cirka 150 stycken. Ser man i stället till egenutgivningen via småförlag handlar det om över 300 titlar, enligt Bokinfo. Det första stora uppsvinget kom för tio år sedan, då utgivningen gick från 91 till 173 titlar på bara fem år. Det var också då som författaren Ingrid Carlbergs förlag ville att hon skulle skriva en biografi. Hon hade precis gjort succé med Pillret, en granskning av spelet kring antidepressiv medicinering. Förlaget ville rida på haussen kring både hennes bok och biografivågen.
Själv tvekade hon, tills ingivelsen kom att skriva om Raoul Wallenberg, som inte bara skulle innebära en biografi utan också ett stort politiskt drama. 2012 tilldelades hon Augustpriset för bästa svenska fackbok med Det står ett rum här och väntar på dig – berättelsen om Raoul Wallenberg.
Samtidigt bar hon på idén att skriva om Alfred Nobel och hans tid, och i höst får vi stifta bekantskap med denne mytiske legend som inte alls bara var den grinige ensamvarg, men inte heller alltid den fredsivrande person, som han då och då framställs som. I Svenska bokhandlareföreningen och Svenska förläggareföreningens rapport 2018 pekar förläggaren Dorotea Bromberg på en aspekt som gör biografigenren än viktigare i dag. Hon ser en efterfrågan på fördjupande facklitteratur och tar Hans Rosling som ett exempel. Hon tar även upp Jens Liljestrands biografi om Vilhelm Moberg som ett tecken på denna trend.
”I tider när detdiskuteras väldigt mycket om ’fake news’ blir vi medvetna om att det är viktigt att fördjupa oss och läsa kritiskt”, säger hon i rapporten. Och det var just behovet av att hävda den vetenskapliga sanningen som fick Ingrid Carlberg att sätta fart. Hennes verklighetshunger ökade i takt med den vetenskapsfientlighet som växte fram i samband med det amaerikanska presidentvalet 2016.
– Alfred Nobel valde att testamentera sin förmögenhet till vetenskapen, och jag kände att här fanns en berättelse om vetenskapens historiska betydelse som var viktig att lyfta fram. Vi gick från mörker till ljus under 1800-talet, bokstavligen, inom fysik, kemi, medicin, teknik. Hade man inte trott på vetenskapen då hade vi kanske fortfarande levt i okunskap om hur sjukdomar sprids. Det har tagit Ingrid Carlberg tre och ett halvt år att skriva boken. Som den undersökande journalist hon är har hon tillbringat lång tid i olika arkiv i de fem länder som Nobel bodde i.
– Jag lägger mycket tid på att hitta dramaturgin, rätt riktning, rätt vändpunkter, att sätta nerven i storyn. Det krävs extremt mycket research för att nå berättelsen, och när man väl hittat den – det är när du har så mycket material att du nästan lever på 1800-talet med Alfred Nobel, då är det en ren fröjd att skriva.
Drivkraften att skriva en stor berättelse. Ingrid Carlberg går igång på personer som man inte fått komma tillräckligt nära. Som Alfred Nobel och Raoul Wallenberg. Berömda svenskar som gjort avtryck i vår samtid men som omges av en viss gåtfullhet. Och för att komma nära bygger hon det breda perspektivet.
– Jag jagar förstås sådant som ingen annan har hittat, nyheter, men minst lika mycket letar jag miljöer och händelser. Hur såg det ut i Sankt Petersburg där Nobel växte upp? Vad hände samtidigt? Jag vill både vara nära i den privata vardagen och orka med överblicken, den samtida kontexten.
För att förstå Alfred Nobel kartlägger Ingrid Carlberg hans värld, hans familj, hans kontakter och den myriad av händelser som leder fram till att han skapar Nobelpriset.
– Jag bygger en jättekronologi under arbetets gång. I fallet Nobel slutade excelfilen på 6 000 poster med mycket text i varje post. Sedan plåtar jag alla dokument i arkiven så att jag har tillgång till dem i min dator.
Hon kräver av sig själv att allt ska ha en källa. Inte bara kring Nobel, utan miljöer, färger, kringpersoners liv – alla detaljer som ger en levande beskrivning har en källa. – Inget ska vara påhittat. I berättelsen om Alfred Nobel är det extra viktigt eftersom det under de första 50 åren efter hans död bara kom böcker som Nobelstiftelsen hade godkänt
– Där fanns länge ett censurerande inslag som har bidragit till den stympade bild vi har av Alfred Nobel. Man fick inte skriva att han hade en nästan 20 år yngre älskarinna, han fick inte utmana kyrkan och så vidare. Bara Nobelstiftelsen hade tillgång till arkiven. Det här är faktiskt den första oberoende skildringen av hans liv som huvudsakligen baserar sig på förstahandskällor.
Ett exempel är det fransk-tyska kriget 1870-1871. Det har tidigare påståtts att Alfred Nobel inte gillade kriget utan höll sig på avstånd i England. Ingrid Carlberg har hittat dokument som visar att han tvärtom bodde kvar i Preussen och försökte dra nytta av kriget, att han reste till Frankrike för att få fart på dynamittillverkningen även hos fienden. Mer än så här ska inte avslöjas om Ingrid Carlbergs biografi men hon har hittat flera tidigare ej kända dokument, däribland den franska säkerhetspolisens spionakt över Nobel.
– Det som överraskat mig mest är att Alfred Nobel var så oväntat emotionell. Han var inte alls bara den ensamma, lite bittra person som han ofta beskrivits som, utan en ganska ängslig, sårbar och ömsint man som dessutom hade humor. Det finns många olika sorters biografier, där just sanningshalten och graden av fiktiva inslag varierar.
Men historikern och författaren Gunnela Björk håller med Ingrid Carlberg.
– Som professionell historiker är det viktigt att vara vetenskapligt korrekt. Jag vill att den akademiska världen ska läsa utan att hitta något att anmärka på. Samtidigt som det är viktigt att skriva böcker som vem som helst kan läsa, säger Gunnela Björk som har undervisat och forskat om biografier. Hon är dessutom författare till böcker om Olof Palme, Margaret Thatcher och nu senast om arbetarrörelsens främsta kvinnliga agitator, Kata Dalström. Hon ser sitt arbete som folkbildning.
– Även om det låter pretentiöst så är det mycket lättare att ta till sig historiska skeenden, fakta och kunskaper om man sätter en person i fokus, må så vara Olof Palme eller Kata Dalström. De blir som en prisma för en tid, ett händelseförlopp, en utveckling. Samtidigt går en person bara att begripa sig på utifrån den tid och de omständigheter som de har verkat utifrån. Samspelet mellan människa och tid är så spännande.
Cecilia Pettersson som forskar och undervisar inom lifewriting, en bredare definition av biografier, ser att det självbiografiska ökar. Att allt fler vill dela med sig av sina livsberättelser. Själv har hon forskat på kvinnors berättelser om förlossningsdepressioner.
– Det som kanske är nytt för de senaste decennierna är de vanliga, icke kända människornas berättelser. Många berättar om sin cancersjukdom och andra så kallade vittnesmålsberättelser.
Den största förändringen är ändå att kvinnorna även här får allt större utrymme. Förr skrevs biografier av framstående män – artister, konstnärer, vetenskapsmän. Och deras berättelser hade en normativ funktion. Deras liv framställdes som ideal och var ett rättesnöre för hur man skulle leva.
De första kvinnliga biografierna kom under 1800-talet, även om de var få. Ett exempel är Fredrika Runeberg som skrev om sitt författarskap i Min pennas saga i slutet av 1860-talet. Självbiografin gavs dock inte ut förrän 40 år efter hennes död. Utöver tidigare nämnda Kata Dalström: Agitatorn som gick sin egen väg har det på senare tid kommit en strid ström av kvinnliga biografier och självbiografier: Allt jag fått lära mig av Tara Westover, Michelle Obamas Min historia, Augustprisbelönade Ett jävla solsken om den kvinnliga journalisten Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer och Vrålstark och skiträdd om Marie Göranzon av Stina Jofs för att nämna några.
Höstens utgivning är en gubbparad men inte desto mindre intressant. (Låt oss hoppas att det är undantaget som bekräftar regeln.) Utöver Nobel får vi komma Sveriges kanske störste diktare, Carl Michael Bellman, in på bara skinnet. Men vi får också följa med upp till en stuga i Vitabergsparken i Stockholm för att träffa en mer nutida gigant, Hasse Alfredson, och besöka fotbollens finrum med UEFA-presidenten och fotbollslegenden Lennart Johansson.
Slutligen, vad ger oss biografierna? Finns det ett budskap?
– Även om du inte kan styra allt och du blir vad du blir, kan du ändå påverka ditt liv. Det finns möjligheter och handlingsfönster som visar att man kan om man vågar ta chansen. Och på så sätt kan biografier vara både stärkande och trösterika, säger Gunnela Björk.
TEXT: Sara Hammarkrantz