Hans Lindqvist - 4 av 5

Det blev nästan sträckläsning, svårt att sluta för stunden. Jag tycker om boken men..

Ett minus jag hänger mig på är den i mitt tycke, väl så drogliberal attityd. Höll på att tappa intresset för boken av det. För mycket ”röka på” (glorifierat). Det tillhör de kriminella i min värld. Det är någon författare här och där som ligger på gränsen. En författare som jag inte köper mer än den enda boken, Spegelmannen, Lars Kepler.

Åter till boken:

Platser och personerna ger en bild av händelserna, man känner sig som att man är på plats.Troligen därför det var svårt att sluta läsa.

Det är i samhället som det ”är” nu. Vad vet vi vad som händer i det fördålda? Jodå, Olle får ändå ett gott betyg. Känns som att boken var på 180 sidor, inte 346. Då väntar jag mig en upplösning och att Simon och hans syster får rätt och ro.

Karin Johansson - 3 av 5

Det har gått några år sedan den fd elitsoldaten Simon förhindrade ett terrorattentat mot Öresundsbron med hjälp av journalisten Maryam och hackaren Rocky. Simon jagas fortfarande av mardrömmar och minnen, i ett försök att finna lugnet flyttar han till Skåne. Vad Simon inte vet är att mycket bubblar under ytan i den lilla byn och att de inte är så glada åt hans ankomst som det verkar. När så Maryam hittas död börjar Simon att söka efter varför hon blev mördad och upptäcker snart att hon var något stort på spåren, något mördarna tror att även Simon vet. Nu gäller det för Simon att snabbt finna ut vad det är innan det är försent. 

Anledningen att boken får en trea i betyg är att den inte känns ”aktuell”.

Det har skrivits en del deckare om specialenheten SOG, sist ut var Jacob Lindfors som smällde till med två mycket bra böcker. Sen har det även skrivits om höga män med makt som på sätt och vis styr samhället efter deras behov. Då gärna med högerextrema idéer. Det är speciellt en bok som jag tänker på som är väldigt lik den här men kommer inte på namnet. Har grunnat på vilken det är sen jag började att läsa Vakthundarna.

Lars Meding - 4 av 5

I Olle Lönnaeus senaste spänningsroman Vakthundarna möter vi återigen Simon Olsson, före detta elitsoldat, som vi lärde känna i förra boken Gamen. Vakthundarna tar vid några år senare. Simon har flyttat till Brösarp och hans syster Jenny har hunnit utbilda sig till jurist med anställning som junior assistent hos åklagaren.

Simon lider fortfarande av den PTSD han ådrog sig i Afghanistan och Syrien där hans vän och vapenbroder Ahmed fick halsen avskuren av IS-jihadisten Gamen. Under åren som gått har Simon förstått att han blev vilseledd – operationen att döda en svensk medborgare var inte sanktionerad uppifrån. Han blev lurad och sviken av sin mentor och fadersfigur majoren.

När den grävande journalisten Mariam Bakir mördas, dras Simon oundvikligen in i händelsernas gång. Mariam och Rocky var de som hjälpte Simon att spåra upp Gamen och avstyra ett terrordåd på Öresundsbron i förra boken. Hennes medhjälpare hackern Rocky, ber att få träffa Simon och avslöjar att Mariam var något stort på spåren och att det var därför hon blev mördad. Hon ville ge honom ett USB och kort där efter blir också Rocky mördad. Simon börjar nysta. Spåren pekar mot ett högerextremt nätverk som hans mentor majoren vad medlem i. Var Mirjam dem på spåren? Vad visste hon?

Under upplösningen trappas dramatiken upp och Simon får användning för många av de färdigheter han utbildats i som elitsoldat.

Olle Lönnaeus skriver på en lättflytande prosa och som läsare sugs man motståndslöst in i berättelsen. Man vill veta hur det går, helt klart. Simons gestalt är komplex och rymmer flera motsatser, till stor del på grund av att han lider av posttraumatisk stress som nu aktiveras av att gamla sår rivs upp. Även hans oregerliga syster är precist tecknad och så även syskonparets starka band. Persongalleriet är färgstarkt, vad sägs exempelvis om ett byoriginal som tillverkar ekologiskt råttgift? Det är bra genomfört.

Romanen utspelar sig i Malmö och i Brösarpstrakten, med några få avstickare till Stockholm. Lönnaeus skriver visuellt, man får genast en bild av platsen och rummet där scenen utspelar sig. Personligen gillar jag att Simon är intresserad av kråkfåglar och delger oss av sina lärdomar under sina vandringar vid Haväng.

Vakthundarnas intrig kopplas elegant samman med förra boken. Här ska sägas att actionscenerna är välskrivna och lätta att hänga med i, vilket inte alltid är fallet. Som avslutning oskadliggör han en del av det högerextrema nätverket Vakthundarna – men, som en av medlemmarna säger: ”Vakthundarna är som en hydra. Hugger du av ett huvud växer ett nytt ut. Men när nationen kallar vaknar hon”. Simon konstaterar att han bara sårat hydran. Det lämnar förstås fältet öppet för en fortsättning. Vi lär få möta Simon i fler böcker, kanske hade nätverket något att göra med Palmemordet? Det antyds fler än en gång.

Vakthundarna är bra spänningslitteratur med skånsk lokalfärg, befolkad med färgstarka karaktärer.

Kanske förekommer rekapituleringarna av Simons och hans systers historia lite för frekvent, men alla serier lider av det: nytillkomna läsare måste sättas in i situationen. Vad jag saknar är en fördjupning av de högerextrema krafter som skildras. Hydrans ansikten ser olika ut och här skymtar vi bara en sida av henne, rika och mäktiga män utan respekt för demokratin. Jag hoppas att Olle Lönnaeus i nästa bok låter läsarna få en tydligare bild av det elitistiska högerextrema nätverket - hur de tänker, var de kommer ifrån, vad de vill. Det är ju en angelägen litterär uppgift.

Erika Sjöstedt - 4 av 5

Spännande deckare med bra fortsättning efter Gamen. Välskriven och intressant handling med fortsatt inslag på extremism och Simons förflutna.

Extra bra twist på slutet.