Sveriges nya spänningsförfattare

West Village, New York. Martin Österdahl bodde och arbetade alldeles i närheten av World Trade Center när attacken ägde rum den 11 september 2001.

– Tillvaron stannade plötsligt upp. Ingen visste vad som skulle hända. Jag hade inte möjlighet att gå tillbaka till jobbet, utan satte mig istället och skrev på ett café, minns Martin Österdahl.

Den ödesmättade stämningen på Manhattan väckte minnen från tiden som student 1996. Då hade han upplevt samma känsla, fast den gången i St. Petersburg, Ryssland.  Dagarna efter elfte september skrev han ner sina minnen därifrån. Texten lade grunden till debutboken, Be inte om nåd, som utspelar sig till stor del just i Ryssland 1996.

I upptakten till boken försvinner Pashie, en ung kvinna som jobbar åt ett svenskt företag med intressen i Ryssland, i St. Petersburg. Pashies svenska pojkvän och kollega, attackdykaren och Rysslandsspecialisten Max Anger, åker till St. Petersburg för att leta efter sin älskade. Under sökandet hittar han ledtrådar som tyder på att hon har kommit en mystisk organisation på spåren, en organisation som verkar för en återgång till totalitärt styre och som tycks planera ett angrepp mot väst… 

Be inte om nåd är den första delen i en serie om Max Anger.  

– För mig är det viktigt att skriva underhållande med substans, säger Martin Österdahl. Jag vill själv lära mig något när jag läser en roman. Det ska vara spännande, men också innehålla en större berättelse, som väcker tankar och som man blir fascinerad av.

Motstridiga känslor för Ryssland

Martins eget intresse för Ryssland och den ryska kulturen väcktes under 1980-talet. Som för många andra uppvuxna under 1970- och 80-talen hyste Martin motstridiga känslor för det stora landet i öster. 

– Vi växte ju upp med en konstant känsla av att det kunde bli krig. Att det fanns en vapenkapacitet att utplåna oss alla med en knapptryckning. Det präglade min generation. Man var rädd, och samtidigt var det väldigt fascinerande. 

Som elev på den anrika musikskolan Adolf Fredrik i Stockholm fick han möjlighet att se andra sidan järnridån på nära håll.  Några av eleverna turnerade tillsammans med Kungliga Operan i Östeuropa, och Martin slogs av att livet i våra grannländer kunde vara så annorlunda. Musik och idrott betydde mycket för Martin under uppväxten. Även här utgjorde Sovjet en fascination.

– När det gällde sport kämpade vi ju mot oövervinnerliga motståndare, iskalla kämpar som var drillade i att aldrig visa känslor. 

Vänner för livet i Ryssland

På universitetet studerade Martin bland annat ryska och centraleuropeisk historia. 1992 tillbringade han en tid på det statliga universitetet i Moskva. Det var en annan värld, fattig och torftig. Men när det gällde ryssarna själva kom hans fördomar på skam. Martin blev överväldigad av hur vänliga och generösa de var. Han fick vänner för livet.

1996 åkte han till St. Petersburg, då för att skriva sitt examensarbete i ekonomi om telekomvärlden, en industri som växte lavinartat. På plats kom Martin i kontakt med många ljusskygga verksamheter, upplevelser han använt sig av i boken.

– 1990-talet var en oerhört spännande period i Ryssland, och 1996 var ett avgörande år. Allt stod och vägde, precis som efter den elfte september, säger Martin Österdahl. 

Vill inte spä på ”rysskräcken”

Under samma tid pågick valrörelsen inför det ödesmättade valet mellan Jeltsin och kommunistledaren Gennadij Ziuganov.  Många trodde att en sovjetisk återgång väntade. Jeltsin sågs länge som uträknad.  Hur det egentligen gick till när Jeltsin vann det ryska presidentvalet finns det många åsikter om. Bilden av valet 1996 präglas av många myter och legender.

– Det var enorma krafter i rörelse, säger Martin Österdahl. Västmakterna, NATO, de ryska oligarkerna … Det fanns oerhört starka intressen i valet, många inblandade.

I denna miljö ville Martin Österdahl dröja sig kvar. Vad hade hänt om Jeltsin inte vunnit? Om man återgått till det gamla styret? Martin vill inte spä på ”rysskräcken”, ”även om jag säkert kommer att bli anklagad för att göra just det”, säger han. Och han förstår varför den finns.

– Jag är ju själv präglad av ”det ryska hotet” – det var ju det enda hot som fanns under kalla kriget, och sedan dess har det levt kvar hos oss i väst.

Ingen anledning till oro

Diskussionen om Ryssland tycker han lätt blir onyanserad, ”sanningen är ju inte så svart eller vit”. Själv tror han inte att det finns en större anledning till oro idag. Ryssland är starkare nu än 1996, men några ambitioner att ta över Sverige tror han inte att de har. Men hur var det 1944? 

– När jag läste om bombningarna 1944 föll hela intrigen i boken på plats. Få känner till att sovjetiska stridsplan bombade i krigets slutskede i Stockholms skärgård, vid Skanstull och i Strängnäs. 

Den officiella sanningen är att piloterna flög vilse, när de skulle bomba Helsingfors. Men det sägs att en sovjetisk spion, som hållits fängslad i Stockholm, släpptes strax därefter. 

– Vad vet vi egentligen om vad som hände? säger Martin. Who knows? För mig är inte det viktigaste att få reda på sanningen, men däremot tycker jag att det är spännande att fråga mig vad som kunde ha hänt…

Be inte om nåd är en utpräglad spänningsroman. Martins målsättning är att ”blanda action, historia, vardagsrealism”. Det ska vara ”spännande, men också känsloladdat”. Själv går han igång på ”spets och unikitet med folklighet och bredd”. Så skulle man även kunna beskriva Eurovision, som han två gånger har varit general för. Dessutom har han hunnit vara programdirektör på SVT. 
Men han har egentligen hela tiden drömt om något annat. Det var ju författare Martin Österdahl skulle bli. Tjugo år efter valet i Ryssland, femton år efter 11 september, så faller nu allt på plats.