Han har gedigen erfarenhet från såväl böckernas som de kriminellas världar. Författaren och före detta försvarsadvokaten Jens Lapidus skriver om den nya vågen av verkliga brottsskildringar, true crime.
Jag har jobbat med verklig brottslighet i hela mitt liv. Som advokat har jag deltagit i rättegångar om rån, narkotikabrott och mord. Jag har lusläst polisutredningar, korsförhört vittnen och sakkunniga, granskat brottsplatsutredningar och forensiska protokoll. Jag har hört tusentals människor berätta om brott. Men det är först sedan jag själv slutat som advokat som jag har börjat läsa true crime: en litterär stil som ökar rejält i Sverige just nu. Enbart i höst utkommer Brotten som skakade Sverige, Svenska rånare och Nätverket – Södertäljemaffians uppgång och fall.
True crime är ett samlingsnamn för ickefiktiva berättelser som undersöker verkliga brott. Det vanligaste ämnet är mord, inte minst seriemord, men det finns även skildringar av till exempel insiderbrott som Tip and Trade och kriminella motorcykelgäng som Helvetet inifrån. I USA har true crime varit stort i decennier. Genren blommade ut i slutet på 90-talet i och med utvecklingen av så kallad court tv, det vill säga direktsända rättegångsförhandlingar. I dag hör och ser vi allt fler podcast- och tv-serier som Serial och Making a Murderer där verkliga kriminalfall skildras ur olika vinklar. Men stilen fick sitt genombrott redan på 60-talet med Truman Capotes dokumentärroman Med kallt blod.
Capote läste en tidningsnotis om ett mord på en bondfamilj i Kansas. Han reste till den lilla staden Holcomb och bekantade sig i månader med alla polisutredare och folket i samhället. Hans vännina Harper Lee (författaren till To kill a mocking bird; Dödssynden) blev vän med fruarna i området och underlättade på så sätt för Capote att komma ännu närmare de människor som bar på berättelser om den mördade familjen, vad som hänt och hur de upplevt det. Det tog Capote fyra år att färdigställa sitt journalistiska experiment. Resultatet blev en stämningsfull och enormt detaljerad megasuccé som gav namn till en ny litterär trend: true crime.
Men Capote fick även kritik för att han inte hjälpte de två pojkarna som sermera greps och avrättades för mordet. Han kom dem bara nära för att kunna skriva om dem. Det blottar en intressant fråga i true crime-genren. Vilket ansvar har författaren när människorna och de händelser som beskrivs finns på riktigt?
Svenska Jonas Bonnier kom i maj ut med Helikopterrånet, som bygger på mängder av intervjuer med de inblandade i rånet mot en värdedepå i Västberga där närapå 40 miljoner kronor försvann.
- Jag är inte jorunalist, och Helikopterrånet är inte en faktabok. Jag har inte ifrågasatt det som de inblandade har berättat utan tagit dem på orden, säger Jonas Bonnier och fortsätter:
- Det svåra med den här genren är att förhålla sig till allmänt kända fakta och däremellan sticka in något som är en fabrikations, fiktion, och att få det hänga ihop.
Jonas Bonnier har tillbringat många dagar en med de som dömdes för rånet. Han vill inte att huvudpersonerna ska kunna hitta sakfel och faktiska brister i boken.
Men vad är det som är så fascinerande i alla beskrivningar av kriminalitet? Det finns en intressant paradox: trots att vi antagligen lever i ett av världens absolut tryggaste länder är intresset för brott oerhört stort. Just härifrån, från Sverige kommer dessutom med stor sannolikhet flest berättelser om mord och grov brottslighet per capita i världen.
Och kanske är det just i den klyftan som svaret finns. När grova brott beskrivs i det annars ordnade och trygga samhället uppstår en närmast esoterisk spänning. Det andra, det som för de flesta är dolg, okänt och ovanligt, kryper in i tillvaron och blir synligt. Ordningen bryts av mot kaos (som ofta återställs till ordning i slutet på berättelsen när mördaren grips). True crime-genren i sin bästa variant kan på sätt och vis utgöra en kontroll av samhällets rättsskydd och rättssäkerhetsmekanismer. När brott undersöks ordentligt säger det kanske något om hela vårt land.
Men hur är det med true crime-skildringar skrivna av brottslingarna själva eller där huvudpersonerna är kriminella? Jag minns en debattartikel i Aftonbladet skriven av en åklagare kring lanseringen av den första Snabba cash-filmen. Han ansåk att det var oetiskt att en av skådespelarna fick vara med eftersom denne tidigare i sitt liv deltagit i och dömts för medhjälp till bankrån.
Finns risken att förhärliga eller romantisera brottslighet i skildringar som försöker vara vederhäftiga? Och hur är det att före detta brottslingar tjänar pengar på sina tidigare aktiviteter genom att skriva om dem? Intressant i sammanhanget är att i USA går intäkterna från true crime-böcker skrivna av dömda brottslingar ofta inte till dem själva utan till brottsoffren.
- Jag försöker inte glamorisera, jag berättar även om baksidan, säger Anders Adali, aktuell med boken Svenska Rånare tillsammans med Theodor Lundgren.
Anders Adali dömdes 2007 till sju års fängelse för ett rån han gjorde i Finland, men släpptes efter tre och ett halvt år i finskt fängelse och några månader på anstalt i Mariefred.
- Första rånet jag gjorde var min mage helt i uppror, polaren sprang runt och letade stora löv för att jag skulle kunna klara mig. Det var inte särskilt läckert, säger han och tillägger:
- Jag ber också om ursäkt för att jag har gjort i slutet av boken.
Anders Adali beskriver den minutiösa genomgången de gjorde inför rånen. Hur det rekognoserade, skaffade kläder, attrapper. Men han låter också poliser och kriminologer komma till tals.
- Jag har läst en hel del svenska deckare men blir ofta irriterad på beskrivningarna av hur kriminella tänker. Men många som varit brottsaktiva får förtroende för mig och kan berätta rakt upp och ner vad som rört sig i deras hjärnor.
- Man måste bry sig om karaktärerna, menar Jonas Bonnier. Jag kan ha förmänskligat, men jag har inte förhärligat dem.
Och kanske är det här true crime-genrens storhet ligger. Den kan öka förståelsen för människor som vi annars skulle vara snabba att fördöma. Vi vill glänta på dörrar in till världar som vi inte själva beträder, och dförsöka förstå varför det blev som det blev.
TEXT: JENS LAPIDUS