"Livet är fullt av lyckliga slut"

I en värld där många filtrerar och förskönar sina liv sticker den irländska författaren Marian Keyes ut. I sina youtube-filmer och krönikor tillstår hon öppet sina fel, brister, rädslor och pinsamma stunder. Hon har berättat om hur hon snattat kosmetika i tonåren, om våndan i att göra slut med sin hårfrisörska, om att försöka sjunga sig igenom sin sömnlöshet och om att misslyckas kapitalt med sin fejkbränna. Hon har berättat om att vara beroende av det mesta, som alkohol, socker, Twitter och Chanels nagellack (”Jag kan säkert bli beroende av papperspåsar om jag ger mig sjutton på det.”). Men också om när hon hejat glatt på en ”vän”, bara för att någon minut senare inse att hon kände igen honom från tv. Och så vidare.

Ja, ni fattar – hon är helt enkelt som de flesta  av oss, med den skillnaden att Marian Keyes kan transformera sina galna sidor till slående scener i romaner. Sedan debuten med Vattenmelonen 1995 har hon skrivit 12 böcker som sålt i över 40 miljoner exemplar. Hon började skriva samtidigt som hon tog sig ur sin alkoholism, och säger att hennes liv har ett tydligt före och efter.
– Innan var jag pank, flydde mina känslor och hade röriga relationer. Jag jobbade på kafé, sov bort mina dagar och söp upp mina pengar. Men allt jag upplevt är ju nu en stor reservoar att ösa ur, säger hon.

Vi möts på ett hotell i London, i närheten av hennes och maken Tony Baines extralägenhet. Annars bor de i utkanten av Dublin. Tony, som koordinerar intervjun, har förklarat att Marian skriver bäst på förmiddagen, vår träff bokas till klockan 14.
– I flera år led jag av en djup depression och även om jag är bra nu, har den försvagat mig. Jag har inte samma uthållighet, därför skriver jag på morgonen när jag är pigg, förklarar hon.

Av trötthet märks dock inget. Marian Keyes har nyfikna, glada ögon och total närvaro i samtalet (inte en blick på sin mobil på två timmar, bara en sådan sak). Hon pendlar mellan att vara feminist med starka samhällsåsikter om exempelvis de strikta abortlagarna på Irland (”Min mor skulle aldrig förstå fri abort, men jag sätter stort hopp till de unga kvinnorna.”), och att driva med sig själv och sin familj. Ungefär med samma ton som i böckerna. Den senaste heter På egen hand och handlar om pr-kvinnan Amy vars man Hugh plötsligt vill ta ett sabbatsår från relationen – eller i alla fall ett halvår– för att ge sig ut och resa. Inklusive fribiljetten att få ha sex med andra.
– Jag läste att det är något av en trend i Kalifornien, USA, och blev förskräckt. Samtidigt som det i någon mening är logiskt. Vi lever allt längre. När man i 40-årsåldern inser att man kanske har 50 år till med samma person kan man känna ”Ska jag aldrig få uppleva något annat?”. Man älskar sin partner och vill inte lämna hen, men behöver få utforska livet och ha chans att vara ”någon annan” ett tag.

Det som är intressant är att Hugh är en snäll man, eller som Marian uttrycker det: ”Han är inget rövhål som drömmer om bystiga brudar och en röd Ferrari”. Hans dröm om frihet grundar sig i sorgen efter pappans bortgång, en slags livsdesperation. Marian kan se fördelar och nackdelar med upplägget. Kanske upptäcker man att friheten inte var så rolig som man föreställt sig – och man uppskattar sin partner mer när man väl kommer tillbaka. Men risken är såklart att man förändras som person och/eller kärar ner sig i någon annan.
– Om Tony bad om ett sabbatsår skulle jag bryta ihop. Samtidigt vet jag att han är en vänlig själ som inte vill såra mig, så jag skulle inte kunna annat än acceptera hans begäran. För om jag sa nej kanske han stannade hos mig av fel skäl.

Hon tror också att den här typen av alternativa lösningar kan ha att göra med nutidens höga förväntningar på kärleksrelationer.
– Jag hör så mycket nonsens om kärlek, men det finns inga perfekta relationer. Glöm det. I realiteten är man två ofullkomliga personer som försöker leva tillsammans. Vi borde sänka våra förväntningar och vara mer inkännande med partnern, för vi har alla fel, brister och dåliga dagar som någon ska leva med.

Vad vet du om kärleksrelationer i dag som du inte visste för 20 år sedan?
– Att min partner aldrig kan fixa mina trasigheter, och tvärtom. När jag var yngre drömde jag om mannen som skulle göra mig hel och lycklig. Och Tony är fantastisk, men han är inte mitt botemedel. Mina problem är mina att fixa. På egen hand innehåller också flera ingående sexscener, ”det pippas en hel del”, vilket är medvetet från Marians sida.
– Sex är ingen standardingrediens i mina böcker, men den här handlar om kvinnor i förklimakteriet och jag motsätter mig klichén att kvinnor efter 40 är torra och saknar lust och libido för det är inte sant. Därför ville jag beskriva en kvinna som har svindlande sex. Det är ett indirekt sätt att säga ”Dyrka inte ungdomen för allt är inte bättre då”. Sex kan vara mer avslappnat och intimt i medelåldern.

Marian och Tony möttes för 26 år sedan, när hon kraschade hans 30-årskalas. Ungefär samtidigt nådde hon sitt lågvattenmärke som alkoholist och åkte in på rehab, så initialt var de bara vänner. Men några månader senare fick hon sin Tony. Han har alltså varit med från starten av hennes skrivande. Hon tror att anledningen till att deras relation har hållit har att göra med både tur och verklighetsförankring.
– Jag kan gå runt hemma och se hemsk ut, och han dömer mig inte för det. Ja, vi kan dela det lilla, vardagliga och triviala, vilket jag älskar, säger hon och skrattar till:
– Herregud, jag hade blivit helt förfärad om jag som ung kvinna hört någon säga att vardagstristessen är en bra måttstock för en relation.

Att de fortsätter tillsammans hänger också ihop med att Tony inte har några problem att leva med en framgångsrik kvinna. Marian har till och med kallat honom för sin sekreterare. Hon säger att i realiteten är de ett team som hjälps åt. De lever, jobbar och reser tillsammans på ett symbiotiskt sätt.
– Han styr upp mitt liv, även om han säger att jag är helt okontrollerbar. Men om förhållandet var tvärtom, om han var författaren så skulle jag kallas sekreterare. Män däremot höjs ofta upp till något bättre och finare, som manager. Det är därför vi båda insisterar på sekreterartiteln.

Men även om paret Keyes-Baines står på en stabil grund har de precis som paret i boken utmanats av livet. Den största prövningen var när Marian 2009 utan förvarning ramlade ner i en djup depression, där hon under 1,5 års tid regelbundet ville ta livet av sig.
– Jag kände att jag inte älskade Tony längre, att jag inte älskade någon, och ingen älskade mig. Dessutom såg jag Tony som ett hinder, han stoppade mig från att begå självmord.
De som hade varit så nära stod plötsligt främmande inför varandra. Marian försökte upprepade gånger göra slut på relationen.
– I dag är jag oerhört tacksam för att Tony stod pall och stod kvar. Ja, jag älskar honom så mycket för det, samtidigt som jag känner skuld för det jag utsatte honom för. Enda sättet att hantera det är att tänka att man inte kan rå för psykiska sjukdomar. 
Sjukdomen verkligen överrumplade henne, och hon säger att hennes stora misstag var att hon trodde sig vara ”safe”. Hon hade ju jobbat med sig själv med hjälp av 12-stegsprogrammet när hon blev nykter.
– Men inget särskilt hände i mitt liv, jag hade det bra, och ramlade ändå ner i ett svart hål.

Hon provade allt för att bli bättre, från meditation till medicinering, alternativa behandlingar och kbt – men lindringen var något så banalt som tid.
– Lika plötsligt som depressionen dök upp försvann den, så kändes det i alla fall. Precis som med sin alkoholism har Marian valt att vara öppen med sina psykiska problem.
– Jag trodde att jag aldrig skulle känna mig normal igen, så jag vill säga till människor som just nu är inne i en depression: Håll ut, det blir bättre.

Hon mår bra nu, är bra men förändrad.
– Jag är inte bättre, jag är annorlunda. Spirituellt är jag en annan, och tacksamheten över det lilla är mycket större. Och om hon förut ofta pressade sig till bristningsgränsen, har hon nu omprioriterat livet och älskar att lägga sig på soffan och ta sig en lur.
– Jag lever livet mer och har roligare. Det låter som ett lyckligt slut – ett sånt som hon själv är mästare på att författa. Hon har visserligen ofta blivit tipsad om att skala ner på humorn och ta bort de lyckliga sluten för att bli tagen på större allvar.
– Livet består av en massa problem, så jag vill gärna lämna mina läsare med något positivt. Mina lyckliga slut beskriver bara en punkt i karaktärernas liv, deras tillvaro fortsätter.

Men livet är fullt av lyckliga slut, bara man lär sig se dem.