Lisas legendariska djur

– Intervju med Lisa Larson

Randiga katter, leende bulldogar – den populära keramikern Lisa Larson, snart 87 år, är fortfarande verksam i sin ateljé. Hon har en stor samling skisser och en aldrig sinande skaparlust.

DÖRREN STÅR PÅ VID GAVEL och Lisa Larson kommer med knappt dröjbara steg upp från sin ateljé i undervåningen tillsammans med yngste sonen, Andreas Ribbung. Hon hälsar varmt och vänligt och är så glad för att någon fortfarande intresserar sig för hennes konsthantverk.

Hon ska strax fylla 87 men arbetar fortfarande i sitt hem utanför Stockholm. Många känner igen lerfigurerna med humoristisk touch. Randiga katter med svansen i vädret, leende bulldogar, mulliga kvinnor med knuten mitt på huvudet och Gunnar Sträng i egen hög bullighet.
– Jag har aldrig tänkt på min ålder, utan varit frisk och i farten. Och efterfrågad. Nu har min man (konstnären Gunnar Larson) kommit in på servicehem. Han ska fylla 93. Jag måste tänka över hur jag vill ha det framöver. Jag blir ju inte yngre.

Hon bär en illrosa målarrock och rosa byxor med taxar på. Byxorna tillhör den mönsterkollektion som hon gjort för Uniqlo. Den japanska klädjätten, som slår upp dörrarna i Sverige i höst, efterfrågade hennes djurmönster redan 2014.
– De tog kontakt med oss efter min första utställning i Tokyo. Vi tyckte att det var fantastiskt att de ville ha våra grejor och det har fortsatt kollektion efter kollektion.

HON SÄGER ATT INGEN i Sverige intresserar sig längre men att japanerna är som tokiga i henne. För deras räkning produce- rar hon fortfarande keramik på Keramikstudion hos sin före detta assistent från Gustavbergsåren. Sonen Andreas ska snart åka till Niitsu Art Museum i Niigata för att inviga den utställning som turnerar runt Japan sedan något år tillbaka.
– Jag hör så dåligt och orkar inte så mycket längre, så barnen får flänga runt och inviga olika vernissager.

Lisa Larson debuterade som formgivare på Gustavsbergs Porslinsfabrik 1955. Hon rekryterades av Stig Lindberg, och blev kvar i 26 år. Där skapade hon flera av sina berömda figu- rer, varav många i dag är samlarobjekt. Bland annat Advent, ett luciatåg med hennes barn som förebilder, ABC-flickorna och Samhällsdebatten, en kvinna som lyfter en man, som i dag tillhör hennes högst betalda. Hon gjorde även Pippi Långstrump, som Astrid Lindgren kom och tittade på.
– Hon tyckte att jag skulle göra en pojke som hette Emil, som hon höll på att skriva om en ny bok om. Men det blev aldrig av. Jag har aldrig kunnat göra något på beställning. Då låser det sig bara. Men förra sommaren gjorde hon till slut Emil och i juni i år la hon sista handen vid lilla Ida.
– Det är ett samarbete med Astrid Lindgren AB, en slant går till välgörande ändamål. Det är roligt. Det första välgörenhetsföremål jag gjorde var All världens barn.

LISA LARSON HAR inlett ett samarbete med Akademibokhandeln och tar fram mönster till en serie produkter. Anteckningsböcker, kort, mappar, prints, tygkassar, magneter och nyckelringar som inte finns att köpa någon annanstans. Dessutom har hon gjort designen till Akademibokhandelns presentpapper och påsar.

Hennes tre barn arbetar alla konstnärligt och jobbar på olika sätt tillsammans med Lisa. Det är dottern Johanna Larson som utifrån Lisas skisser har tagit fram original på hennes hundar och katter, gjort mönster och färgsatt.
– Katter har jag gjort väldigt många, jag har ju själv haft katt. Men hundar är så humoristiska, jag måste göra fler. Jag har högar av skisser, har sparat allt sedan 60 år tillbaka.

Varken lusten eller inspirationen har gett vika.
– Det är så mycket jag vill göra. När jag ligger ner måste jag ha ett block vid sängen så jag kan skissa. Men det är tråkigt att jag inte kommer att hinna göra allt.
– När jag tar fram ett block med skisser tänker jag direkt att ’Den där måste jag ju göra’, och ’Den där var ju jättebra, den hade jag alldeles glömt’. Jag är en sådan där som aldrig blir nöjd när jag gjort något, men 20-30 år senare kan jag se att det är riktigt bra.