"Lipari" Emeli Mårtensson

Kärt Öhman 4/5 

Man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan värme och kyla. Man kan inte lägga ifrån sig boken, men man kan inte heller fortsätta att läsa för att det gör ont. Det är så vackert smärtsamt med alla dessa relationer som bokens huvudperson navigerar mellan. Relationen till sin man och dotter, relationer till sina vänner och den viktigaste relationen av dem alla - relationen till sig själv. Jag känner med henne, vill ruska om henne, jag vill krama henne. Jag vill säga till henne - ta hand om dig! 

Sara Jelvegård 4,5/5 

Vilken fantastisk debutroman av Emeli Mårtensson! Mysig men också sorglig och tänkvärd. På ett gripande sätt speglas känsla av att inte räcka till, vilja mer och utanförskap. Man slungas direkt in i handlingen från sida ett och vill inte lägga ifrån sig boken. Språket är lättläst men samtidigt välskrivet med många målande och en aning humoristiska beskrivningar. 
 
I boken får vi följa Monika, en kvinna i 40-årsåldern som tillsammans med sin man och barn reser till Italien för att möta upp några vänner. Inför resan finns hopp om återhämtning och läkning, men visar sig snarare strö mer salt i såren. Sen får vi följa vägen tillbaka, pendlande mellan hopp och missmod. En extra gulstjärna till slutet som på ett skickligt sätt rätande ut frågetecknen men ändå lämnade utrymme för egen tolkning. 
 
Boken rekommenderas starkt. Ser fram emot fler böcker av Emeli Mårtensson! 

Anna Westrin Betyg: 3/5 

En familj i sönderfall, en flykt från det vardagliga Sverige till en vacker italiensk ö för en lång semester på obestämd tid. Ett stort lånat hus med gott om plats för umgänge, soliga dagar vid poolen, och därefter långa middagar i solnedgången.  

Vänner, middagar, utflykter och intriger.  

Det är en ångestladdad historia och Emeli Mårtensson är duktig på att bygga upp en obehaglig stämning mellan karaktärerna som känns ända in i märgen.  

Den empati jag känner för huvudpersonen Monika är stor. Frågorna som väcks är; vad är det för vänner och varför åker hon frivilligt dit för att utsätta sig för eländet? Räcker det inte med maken som inte är vidare sympatisk? 

Betyget hade blivit en fyra om inte historien tappade lite mot slutet. I sista delen saknade jag något mer realistiskt än det som faktiskt skedde. 

Avslutningsvis, boken väcker något hos mig, och säkert hos många andra läsare, att uppskatta det vi har och stå upp för oss själva. 

Gun-Mari Nylander 3/5 

Huvudpersonen Monika brottas med ångest och missbrukar alkohol. Hon har gett upp sitt skrivande efter att ha gått in i väggen där ångesten och oron är framträdande. Vistelsen på Lipari ger familjen möjlighet att koppla av tillsammans, utan stress. Monicas man, Pietro, njuter av de färska grönsakernas dofter på marknaden och ser fram emot att tillaga, servera och äta av en vällagad maträtt med ett välnyanserat vin till. Deras dotter Frida är ett ensamt barn som mest leker för sig själv. I sommarvillan finns Hector och Justine, deras tre barn, paret Gigi och Bea som seglar till ön och en underbar pool. 

På grannön Stromboli mullrar vulkanen, som inte gör Monika lugnare. Irritationen sprider sig i sällskapet. Monika har lovat att vara med barnen när de andra åker ut på en seglingstur med övernattning. Hemma i villan flödar vinet, utan att Monika märker hur berusad hon blir, och barnen leker.  Kvällen slutar med en katastrof.  Stämningen blir fientlig. Hur ska de kunna lita på Monika?  

Det jag läser blir en slags tristess, ytligt, det händer inte så mycket som fångar mitt intresse, vilket kanske är meningen för att läsaren ska få en känsla av vardagens slitningar i ett förhållande och hur Monika känner sig. Inte förrän i mitten av boken då Monika ger sig av blir romanen riktigt spännande och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Familjen och alla i huset blir arga och oroliga för Monika. Hur kan hon bara ge sig av och inte höra av sig till Pietro och Frida? Monika är helt slut och bor på ett pensionat hela sommaren. När hon äntligen känner sig utvilad och redo att prata med Pietro är sommarvillan tom. Alla har rest därifrån. Monika får ett budskap av ostförsäljaren som står på torget. Hon reser från Lipari meddetsamma. 

Författaren visar hur långt Monika måste resa i tristessen och vardagens göra innan katastrofen händer och hon rannsakar sig själv. Hon balanserar sitt liv mellan drinkarna och är inte medveten, förnekar sitt beroende och hur omdömeslöst och farligt hon handlar. Enda utvägen för Monika är att ge sig av. Jag blir irriterad på att hon inte hör av sig till sin man och berättar hur det är och hur hon mår, att hon behöver den här tiden för sig själv för att läka. Precis som resumén i på bokens pärm säger, så är det väldigt långt som Monika får resa innan hon kan hitta sig själv. Författaren berör smärtsamhet, rannsakan, ångest, oro, känslan när någon tar oss för given, glädje och friden att äntligen ha hittat hem. I början av romanen kommer man in i en slentrian, Monikas tankar, och det kanske inte ska hända så mycket då. Jag känner igen frustrationen, känslorna och irritationen när inget stämmer.  

Med tanke på att det är Mårtenssons debutroman är den riktigt bra och läsvärd. Romanen ger oss en tankeställare om vad som är viktigt i en relation och hur man kan hitta tillbaka till varandra mitt i livets kaos. 

Michael Svedberg 2/5 

Jag är lite splittrad. Jag vet inte vad författarens hade för avsikter med denna bok, men hon tappade i alla fall mig längs vägen. 
Boken utlovar ett relationsdrama, men det känns som att alldeles för mycket av boken fokuserar på väldigt detaljrika beskrivningar av omgivningarna. 
Att beskriva omgivningar, färger och dofter är naturligtvis nödvändigt för att ge läsaren den rätta paletten, men det tar mig inte många sidor innan jag börjar tappa intresset för själva historien. 

Själva relationsdramat är relativt oklart i början av boken, detta förtydligas mer ju längre boken fortskrider och jag hade önskat att fokus mer hade legat på detta. 

Det serveras många olika platsnamn, italienska fraser och annat som jag till slut bara snabbt låter passera. Denna information säger troligen mycket mer för den som själv är bekant med språket eller trakten, men för en oinvigd blev det för mycket information. 

Ibland glimmar historien till och man får ett par sidor där själva grundhistorien får skina igenom, i de lägena känner jag att nu kanske det vänder. Men, ganska snabbt faller berättelsen tillbaka in i de gamla spåren med alldeles för utsvävande beskrivningar av allt runtomkring.