Linda Olsson om skrivande och vikten av nya perspektiv
En syster i mitt hus är min femte roman. Man skulle kunna tro att det går både fortare och lättare med skrivandet för varje bok. Kanske är det så för en del författare. Men inte för mig. När jag öppnar mappen ’Novel V’ i min dator och går igenom vad som finns där – från de första nedskrivna idéerna fram till det slutliga manuset – hittar jag faktiskt sånt jag redan glömt. Som att titeln först var ’Lodjuret’ och började i ett iskallt snölandskap. Jag kan klicka mig fram och se hela resan med den här boken. Dra mig till minnes hur den hamnade just där den är. Blev den historia den blev.
Alla mina romaner är starkt förknippade med en plats. Från en liten by i Västerdalarna i min första roman, till Krakow i Polen, Kawhia på Nya Zeelands västkust, Söder i Stockholm och nu Cadaqués på Costa Brava i Spanien. Jag har ofta sagt att jag skriver bäst om platser som jag längtar till. Att avståndet hjälper mig att se allting tydligare. Men ’En syster i mitt hus’ är till stora delar skriven just i Cadaqués under en ensam månad i oktober 2015. Helt klar blev den inte. Jag återvände till Stockholm med de viktiga sista kapitlen oskrivna. När jag sedan reste vidare till mitt hem här i Auckland på andra sidan jorden saknades de fortfarande.
Eftersom jag lider svårt av procrastination, dvs en benägenhet att uppskjuta allt till sista minuten, hade jag kommit överens med förlaget om en absolut sista dag för leverans av slutligt manus. Men det här med mitt uppskjutande blir bara värre med åren, tror jag. Sista dagen kom. Och gick. Och här satt jag med mitt ofärdiga manus. Jag ägnade timmar åt att läsa om och korrigera det redan skrivna, utan att egentligen ta itu med det som fattades. Det blev allt omöjligare. Jag drömde om det på nätterna. Kunde inte företa mig någonting annat. Men skrev ändå inte.
Jag har en mycket god vän, Sally. Faktiskt min allra första nyazeeländska vän. Hon bor numera i Melbourne och vi ses inte så ofta. Men en dag när jag som vanligt satt och förtvivlade framför min dator ringde hon.
’Kom och hälsa på oss här i vår sommarstuga i Hatepe!’ sa hon.
Hatepe ligger vid Lake Taupo, en stor rund och mycket djup sjö inte olik Siljan, mitt på Nya Zeelands nordö. Jag har besökt Taupo flera gånger tidigare men aldrig riktigt förstått vad det är nyzeeländarna ser i den kalla sjön när de har oändliga havsstränder på nära håll överallt.
Jag tänkte efter ett ögonblick. ’Här sitter jag och känner mig ensam och olycklig. Och får ingenting alls skrivet. Jag kan lika gärna åka härifrån och få lite perspektiv på saker och ting.’
Så jag tackade ja. På ett villkor: Att Sally tvingade mig att skriva. Varje dag. Åtminstone några timmar på förmiddagen. Så packade jag baddräkt och laptop och gav mig iväg.
Hatepe visade sig ligga en bra bit från Taupos turiscentrum, på sjöns sydöstkust. Här fanns ingen affär, inga flotta sommarhus och inga turister. Bara en kristallklar sjö, små enkla sommarstugor och vänliga människor.
Och där kom det över mig ett förunderligt lugn. Jag började tro att jag faktiskt skulle bli klar. Att det skulle bli en roman.
Och här stämde det igen: på avstånd blev allt synligt och levande igen. I den lilla enkla sommarstugan med utsikt över Lake Taupo kunde jag återvända till det stora huset i Cadaqués med utsikt över Medelhavet. Jag kunde känna dofterna. Och jag kunde höra musiken. Jag kunde kliva in i det igen och äntligen ta de två systrarna igenom de sista svåra kapitlen.
Ett nytt perspektiv kan göra underverk!