Intervju med Richard Ford

Kan du berätta varför du valde den här titeln, varför heter boken ”Mellan dem”?
Boken fick titeln Mellan dem av åtminstone tre goda anledningar. Den ena är att ett barn uppenbarligen – jag – härstammar från en akt mellan två personer som blir föräldrar; men det är också så att när ett barn föds existerar han eller hon bokstavligen talat emellan sina föräldrar (både på ett positivt och på ett inte så positivt sätt). Och slutligen har jag under livets gång insett att det alltid var sådant som pågick mellan dem som var viktigast, medan mina tankar och åsikter kom på tredje plats. Kärleken de gav mig, var den kärlek de hade för varandra, som de delade med sig av.

Hur var det att skriva en memoar om sina egna föräldrar och sin egen historia? 
Min egen historia var verkligen sekundär när jag skrev de här memoarerna, den var bara en bakgrund till berättelsen om mina föräldrars liv. Deras liv var det primära i berättelsen. Svaret på frågan ’hur var det’ är ganska enkel – det var extremt givande för mig och inte alls speciellt svårt. Jag började skriva memoarerna eftersom jag upptäckte att jag saknade mina föräldrar – även i 70-årsåldern. Genom att skriva om dem drog jag dem närmre mig. Det var också viktigt att berätta om och hitta ett värde i deras ganska enkla liv – vilket jag tycker att de memoarerna lyckas med. Och när det kommer till att skriva en verklig berättelse istället för fiktion, när en författare väl har etablerat de regler han ska följa, är skrivandet detsamma, även om det baseras på fakta och det andra (fiktion) är konstruktion. 

Vad lärde du dig om dig själv när du skrev boken?
Jag började inte skriva för att lära mig något specifikt om mig själv, det skulle bli en helt annan typ av berättelse. Men bara för att svara på frågan, jag har lärt mig – ännu en gång – hur mycket jag älskade mina föräldrar och hur mycket de älskade mig. Det finns ett värde att se det så sent i livet.

Hur tror du att förlusten av våra föräldrar påverkar oss som vuxna?
Den här frågan vågar man inte svara generellt på, jag kan inte ens svara på vad som skulle vara det ideala. Människors föräldrar går bort hela tiden – för tidigt, för sent, mitt under en uppväxt, i slutet av en lång sjukdom, plötsligt och oväntat… och så vidare. Jag antar att ens föräldrars bortgång på något sätt kan bekräfta livets betydelse, och ge oss en förvissning om att vi har blivit förberedda på att fortsätta livet – från och med den stunden – ensamma. Hur ofta det är så kan vi bara gissa.

Vad kan en läsare lära sig av boken?
Att det även sent i livet är värdefullt att uppmärksamma våra föräldrar, att vi kan hitta värden i människor som vi trodde att vi kände helt och full, och att det är meningsfullt för att upprätta och åter få bekräftat den närhet som har lett oss fram till var vi är på idag och som har lämnat vidare våra liv i våra egna händer.