Intervju med Katarina Wennstam

Katarina Wennstam skiftar fokus: från offer till förövare, från kvinnan till mannen. Eller snarare männen.
– Jag har ju skrivit om sexuellt våld i mina tidigare böcker och i reportage, och har alltid utgått från de som blir utsatta eller de som löser brotten. Men nu ville jag ta avstamp i gärningsmännen.  Jag ville gräva djupare, gå riktigt under huden, när det gäller föreställningar om manlighet, sex och våld.

I nya deckaren Gänget skriver Katarina Wennstam om vad grupptrycket kan göra med människor. Inspiration har hon hämtat i riktiga rättsfall.
– Killar i grupp kan ställa till med så oerhört mycket skada, skapa så mycket rädsla. Alla som hamnat i samma tunnelbanevagn som ett gäng grabbar på väg mot en fotbollsmatch vet vad jag talar om. Det handlar inte bara om sexuellt våld, utan även vanligt våld, fotbollsvåld…

Gänget i boken är fem män som känt varandra sedan tonåren. Nu är de vuxna, har fruar, barn. Lever Svenssonliv. Men gamla synder gör sig påminda. Vad var det egentligen som hände där uppe på Fåfängan i Stockholm för så många år sedan? Och tjugo år efter ett brott, vad har hänt med förövare och offer då?

Just den ”vanliga mannen” är en förövare som återkommer i dina böcker. Varför?
– I fiktionen framställs ofta förövare som monster. Men sanningen är att det inte finns någon typisk våldtäktsman. De har inte några horn i pannan. Istället är de ofta vanliga killar som kan prata och föra sig. Man hamnar många gånger i diskussioner om gärningsmännens eventuella skuld. Och våldtäkt är ett så avskytt brott. ”Kan de verkligen ha gjort det, de är ju så fina killar?” Det blir en krock i medvetandet när vi ställs inför gärningsmän som inte är monster. Vad gör det med våra föreställningar om brottslingar?

Kan alla män bli en förövare?
– Alla människor kan bli förövare, under extrema omständigheter. Det finns inte någon som är helt skyddad från detta, säger Katarina Wennstam och tillägger snabbt:
– Men tror nu inte att alla män är potentiella våldtäktsmän, sanningen ligger långt därifrån.

Det var också därför Katarina ville gräva i detta ämne, och få oss att fundera över vad som är normalt.
– Vi har en knäpp bild av våldtäkter. Det är en sådan extrem form av sexualitet. Vi har en bild av att detta är någon sorts manlig sexdröm. Att killar vill ha sex i grupp och stå och vänta på sin tur. Vi ifrågasätter alldeles för lite den absurda manliga sexualiteten. Och det är en fördom mot män i allmänhet. De allra flesta vill inte ha sex på detta sätt!

Du är en stark röst i debatten om näthat, kvinnohat och våld på sociala medier. Där är det framför allt är kvinnor som hörs.  Var är männen, kan man fråga sig? Vad skulle du vilja se att männen gjorde?
– Dels behöver männen våga ta debatten. Var inte så rädda! En del kanske känner att man inte kan ge sig in i dessa diskussioner som man, men det är tvärtom. Det är en välkomnande attityd. Och jag tycker männen har ett ansvar att ta debatten.

Men hur gör ska man göra då, om man är redo att debattera? Börja med att ge sig in i kommentarsfält på nätet, säger Katarina. Våga säga ifrån när man hör något man inte håller med om. Och det är viktigt att läsa på:
– Försök förstå det grundläggande: varför är vi så arga? Sätt er in i kvinnornas situation, uppmanar hon.

Du har själv en tioårig dotter och en trettonårig son. Vilket är ditt bästa råd till alla pojkmammor där ute? Hur fostrar vi våra söner till att bli feminister?
– Man måste försöka vara en motvikt mot vad samhället pumpar ut. Mot manlighetsbilderna, mot tonen på nätet, all porr ... Och man måste prata om hur viktigt det är att våga visa sina känslor. 

Mansrollen är som en ”gammal unken, trång kostym”, fortsätter hon. Alldeles för snäv, medan kvinnorna har det lättare på det sättet, ett bredare spektrum.
– Det där måste vi göra något åt. Pojkar och män måste tillåtas vara individer, och inte mallas in i klassiska grabbiga beteenden.

Katarina Wennstam nämner vikten av nolltolerans.
– Får man verkligen ha fitta som skällsord? Vad får man säga om varandra? Diskutera hemma. Och så vill jag rikta mig till papporna! Det tycks alltid vara mammas fel, hur man än vrider och vänder detta. Men var är papporna? Det är dags för männen att ta ett steg framåt.

Katarina Wennstam har haft ett hektiskt år. I sommar har hon försökt att koppla av. Vara med familjen, äta, sova. Och tungt trädgårdsarbete, det mår hon bra av. Drämma släggan i marken så att svetten lackar. För hennes arbete kan vara utmattande, det erkänner hon.
– Men jag får också energi av det, eftersom jag får tillbaka så mycket pepp och engagemang från läsare.  Det dimper ner mejl från män som har omvärderat sin världsbild efter att ha läst mina böcker, och det finner jag en tröst i, att tänka i termer att man förändrar i det lilla.

Hon ser det feministiska arbetet som ”ett utmattningsarbete”, det går långsamt, men man nöter på. Det går inte från en dag till en annan.
– Men det gjorde det inte med aborträtten eller rösträtten heller. Vi måste ha tålamod. För det går faktiskt framåt.

Av Tove Kullenberg