Intervju med Erik MacQueen

Skiljer sig det här uppdraget från dina andra översättningjobb?
– Både ja och nej. Bruce Springsteen har varit min husgud sedan jag lyssnade på Born in the USA som femåring. När jag senare lärde mig att spela och sjunga var det genom att ta ut hans låtar, så det är definitivt ett drömuppdrag, både som översättare och människa. Samtidigt har jag haft ynnesten att översätta många lysande romaner, reportageböcker och essäsamlingar, så det har sällan varit svårt att lägga ner själ och hjärta i arbetet.
 
Vad var svårast?
– Jag har intrycket av att översättningar av rockbiografier har ganska dåligt rykte överlag. Antingen sägs det att det ”låter översatt”, eller så känns rock’n’roll-jargongen lite töntig på svenska. Jag har tänkt på det oavbrutet under arbetet. Jag översätter inte nödvändigtvis amerikansk slang med svensk slang, utan försöker bara få till ett rappt, underhållande och spänstigt språk i de partierna. I likhet med hur Springsteen själv har beskrivit arbetet med boken, så var det viktigaste även som översättare att hitta rätt röst. I slutändan får man ju lita på sitt eget omdöme, vad som låter trovärdigt och riktigt i ens egna öron.
 
Vad var roligast?
– Det svåra, att hitta rätt röst och ton, var också det roligaste. När jag väl kände att jag hade fått till det var det enorm lyx att få vara helt uppslukad av Springsteens värld i några månader.
 
Vad överraskade dig?
– Jag blev väldigt positivt överraskad över att Springsteen kunde behålla sin distinkta röst, som man känner igen från så många intervjuer, och samtidigt höja språket ett rejält snäpp litterärt. Att han kunde skriva visste man ju redan från början, men att han kunde upprätthålla en språklig nerv under femhundra sidor gjorde mig egendomligt stolt som gammalt fan.  
 
Något annat du vill berätta eller lyfta fram?
– Jag är glad att Springsteen inte kände att han behövde välja mellan att vara rolig, allvarlig, gripande, andlig och filosofisk. Han växlar otvunget mellan samtliga dessa känslolägen och tilltal, och som läsare känns det verkligen som om man sitter mittemot honom i en varm brasas sken och lyssnar.

Foto: Martina Lindgren