Hur man gör succé på dårhus av Emmy Abrahamsson

Tove Sandvold - Betyg 4 av 5

Ruth Drakvingen - Betyg 3,5 av 5

Svansjön är så oändligt vacker att Maja tränger sig förbi teaterns stolsrader för att kasta sig framför en lastbil. Där hade det kunnat sluta om inte en arg ryss ryckt undan henne. Maja hävdar att januari är ett straff för människorna, men menar nog snarare att livet är ett straff i sig. Hon är ståupparen vars shower till stora delar haft snöpliga slut. Efter ytterligare en katastrofdag ringer det på dörren och två modellsnygga poliser dumpar henne på psykakuten. Inte för att hon är en brottsling – förutom att hon tagit sköljmedel i tvättstugan, snott godis från Saga Norén länskrim Malmö och ett litet inbrott – utan för att depressionen ”Sven” varit lite för påstridig den senaste tiden.

Det här är en bok om att vilja bli sedd och uppskattad för sin talang. Bäst är det när svärtan tränger igenom. Som när hon grubblar över relationen till föräldrarna (de svikarna) och stunderna då egot inte blir smekt av skratt. Jag går från att störa mig på Maja som aldrig släpper ståupprollen (Herregud människa. Du framstår som komplett galen) till att bry mig om en person som önskar en egen väg i världen. Maja bakom fasaden och det tvångsmässigt roliga; där växer berättelsen.

Marie Cöster - Betyg 3,5 av 5

Som läsare kastas du snabbt in i huvudfiguren Majas värld. Det går fort och handlingen hoppar än från det ena än till det andra med många olika associationer och tankespår. Det är rakt på, ärligt och samtidigt  en aning kaotiskt, precis som det många gånger är för den som drabbas av en psykisk sjukdom och behöver vårdas på sjukhus. 

När jag läser vet jag inte om jag ska skratta eller gråta utan gör både och, med humorn som verktyg, sarkasm, självironi och desperation visar författaren på hur snabbt det kan gå mellan djupaste sorg och starkaste eufori för Maja. Man följer Majas förnekande av situationens allvar i de olika dialoger hon för med andra och genom hennes egna inre monologer  och bär därmed hennes perspektiv boken igenom.  Skrattar gör jag mycket åt hennes olika möten med vården och vårdpersonalen men där väcks också en känsla av sorg, när jag inser hur sjuk Maja blir och vilken bisarr vård hon och många på psykiatriska kliniken får. Det är verklighetstroget mitt i allt och känns äkta och genuint. Man ställer sig frågan är en slutenvårds avdelning ett dårhus och vem eller vad bär egentligen dårskapet? I Emmys dråpliga beskrivningar lutar det åt psykiatrin som sådan inte patienterna som lider av sjukdom. Der är ett nödvändigt ont för Majas del att vara inlagd men samtidigt en konstlad miljö för henne. Allt jag ser är en person som lider av ett uppenbart uppvarvat sjukdomstillstånd och får insatt en mycket vanlig medecin, ssri preparat,  som i många fall kan hjälpa svårt deprimerade men i många andra fall förvärra i längden om patienten lider av en annan sjukdom. Man  får se in i Majas hjärna och undrar hur kan läkarna missa detta? 

De ställer Mia frågan, då de vet att hon jobbar med stand upp komik, om det är så att hon gömmer sitt dåliga mående bakom sin humor. Jag får det till att det inte alls blir eller är något  som skymmer eller döljer utan en strategi för att överleva och bearbeta alla de  bisarra situationer och allt det känslokaos som svår psykisk sjukdom innebär. Med galghumor lyckas huvudpersonen tvärtom slå hål på de mest starkaste psykiska försvaren som hon bär på som sedermera leder till den sjukdomsinsikt som tar henne upp till ytan igen och dessutom lär hon sig att  bjuda på sig själv så att andra blir stärkta, känner igen sig och själva kan få både självdistans och hopp i deras dagliga kamp mot sjukdomen utan att för den delen behöva vara en ambassadör för alla psykiskt sjuka som hon så ogärna vill bli. Strongt jobbat och bra skrivet. 

Ulrika Lagerstedt - Betyg 3 av 5

Emmy Abrahamson skriver på ett lättsamt och humoristiskt sätt om väldigt allvarliga och viktiga ämnen. Hon lyfter upp det man inte får tänka och tycka på ytan i sina böcker. Hon är genial på att beskriva detaljer och poängtera vardagens dråpligheter men det blir för mycket av det i denna bok, tyvärr.

Huvudpersonen i boken Hur man gör succé på dårhus är Maja, en varm men vilsen tjej som arbetar som ståuppkomiker. Hon mår inte bra men döljer det bakom sina skämt. Boken visar att humor och psykisk ohälsa inte är två motsatser, snarare är humor ofta ett sätt att överleva när man mår dåligt. Men en psyk- avdelning kan vara komisk utan att skruva till det med en ståuppkomiker som patient. Jag tror att det blivit bättre om hon arbetat på kontor och drömt om att vara komiker istället för att arbeta med det. Nu blir det för mycket roligt och dråpligt hela tiden.

Jag vill tycka om Maja och känna sympati med henne men hon blir för mycket. Jag vill både krama och strypa henne. Det är inte hennes fel utan Emmys gestaltning av henne. Det känns som hon inte tror att läsaren ska förstå hur dåligt Maja mår utan att överdriva alla dråpligheter. Den viktiga svärtan som ligger som grund kvävs av alla skämt, även om många av dem är väldigt, väldigt roliga. Hade texten rensats lite hade det kunna bli en briljant bok. Men den är underhållande och läsvärd. Och jag kommer att läsa hennes nästa bok, för hon har en stor talang.