Frankissstein av Jeanette Winterson

Eva Gustafsson - Betyg 4/5

1800-talspoeter, sexrobotar och nedfrusna kroppar - den här berättelsen är lika vild, vacker och vansinnig som sitt persongalleri. Jag har läst en del romaner på temat AI på sistone, men ingen av dem kommer i närheten av "Frankisstein". Kanske för att Winterson vet mer än de flesta om människorna - och hur det är att vara Monstret ibland dem. Det knepiga med parallellhistorier är att man ofta förälskar sig i en av dem. Själv längtar jag hela tiden bort från nutidshistorien, tillbaka till berättelsen om Mary Shelley och hur hennes Frankenstein tar form (så pass mycket form, ska det visa sig, att romankaraktärerna kliver ut ur boken och in i Marys värld i en ljuvligt gotisk bihistoria). Det är en historia om kön och sex och skapande (och sex som skapande), sensuell och smart och rolig. Ja, hela Frankisstein är så jävla rolig på ett sätt som nästan känns …förbjudet? 

I den nutida parallellhistorien tippar komiken över ibland och blir buskis, när inte Winterson istället blir oändligt torr och redovisande (missförstå mig inte, det är jättebra att hon gjort sin research om allt från medeltida matematiker till könsbekräftande behandlingar och Manchesters katakomber, men JAG BEHÖVER INTE VETA). När jag lägger ifrån mig boken är jag ändå alldeles upprymd över att ha läst en bok som utmanar alla idéer om hur en historia ska berättas. Eller som det ständigt återkommande citatet i "Frankisstein" lyder: ”Vad är du gjord av, säg - vilken substans?”

Matilda Söderqvist - Betyg 4/5

Boken börjar med att läsaren kastas in som i ett virrvarr av känslor och tankar. Det är svårt att avgöra om det är en dröm eller något som utspelar sig i huvudrollsinnehavarens värld. Det är nästan som om skrivet på vers, en blandning mellan prosa och poesi. Historien kräver ett öppet sinne och lite tålamod, då den i mångt och mycket utgår ifrån berättarrösternas känsloliv och upplevelser. En befinner sig inuti den personen, och ser världen subjektivt genom dess lins och tolkningar av verkligheten.

Denna berättelse inbjuder till funderingar och tankar, den växlar mellan att berätta om Mary Shelley i början av 1800-talet och hur boken Frankensteins monster kom till under en regnig vistelse vid en sjö i Alperna, och om Ry Shelley, tidigare Mary, en läkare som är transgender. Han har ett förhållande med en man vid namn Victor Stein som är fixerad vid sin forskning om AI, och att kunna skapa sig ett oändligt liv genom att undvika kroppens förgänglighet. De två historierna sker på ett vis parallellt, men de är också sammanbundna, då boken om Frankenstein växer fram samtidigt som ett slags Frankensteins monster skapas i nutid med Steins intresse för att skapa okonventionellt liv.

Blinkningar till dåtiden görs i de nutida skeendena av boken, de låter berättelserna röra sig över och benämna samma områden. Historierna utvecklas genom samma faser och hållpunkter, även om nutidens historia är mer utförligt framförd. Dock är alla dessa analogier nästan i överkant. Båda Shelleys, där de även hade samma förnamn innan den senare blev trans, berättar sina historier om männen de älskar. De båda berättar om den smått galne vetenskapsmannen som försöker skapa ett nytt slags liv, Mary i sin bok och Ry om sin älskare. Dessa vetenskapsmän håller båda på med att försöka få liv i kroppsdelar, åtskilda från kroppen, och söker något slags herravälde över alternativa livsformer. Samtidigt sker åtskilliga referenser till olika feministiska ståndpunkter och hjärtefrågor. I dåtid debatteras kvinnans underordning i den patriarkala strukturen, hur hon inte är lika förståndig och då hennes plats på denna jord är given. Mary Shelley protesterar inombords. I nutid kämpar Ry med att ses som en slags hybrid, en exotisk blandning mellan man och kvinna då han har tagit flera steg för att byta kön men inte gjort en masektomi. Han är en blandning av de båda, en, vad jag uppfattar det som, slags modern Frankenstein som ger bränsle till Victor Steins fantasier om alternativt liv.

Annika Schönning - Betyg 4/5

I Frankissstein brottas Winterson med existensen. Från en rad olika perspektiv diskuterar hon människans väsen; vad är den viktigaste bäraren av vårt ”jag”: kropp, kön, ålder, handling, tanke, minnen, känslor? Själ? Samvete? Läsaren får följa vår strävan att, i olika tidsepoker, vilja förbättra, förädla och föreviga ”essensen” av det mänskliga varat. Ja, med AI kan vi redan nu komma förbluffande nära Shelleys utopi/dystopi att i laboratoriemiljö skapa människoliknande varelser eller ultraintelligenta maskiner: till vårt gagn? Läsandet av Wintersons nya bok kräver många vid-sidanom-studier och jag häpnas över att inse hur långt framskriden forskningen redan är på en väg mot ”Du sköna nya värld”, en tid av både förbättringar och monster-varning..

Det är imponerande att följa Wintersons komplexa grepp om de stora frågorna, hennes eleganta rörelse mellan olika epokers uppfattningar om sam- och framtiden liksom hennes referenser till både dikt och verklighet. (Jag oroade mig mer och mer, ju närmare bokens slut jag kom, för hur hon skulle kunna knyta ihop alla trådar. Och jag är inte riktigt tillfreds med slutet. Eller så är just slutet det kongeniala; vi befinner oss kanske bara i början av något.. ”neo-mänskligt”... Som Winterson skriver: ”Tiden är ett blixtlås. Ibland hakar det upp sig.” s.107)

Jonas Arvidsson - Betyg 4/5

Jeanette Wintersons nya bok ”Frankissstein” är en roman där två parallella berättelser från olika tider flätas samman. Historierna är i mångt och mycket varandras spegelbilder och innehåller mer eller mindre samma personligheter. Boken ställer stora filosofiska frågor som vad är tid? Vilka är gränserna mellan berättelse och verklighet?

Den tidiga berättelsen utspelar sig omkring 1816 när Mary Shelley påbörjade sin roman om Frankenstein. Hon befann sig under denna regniga sommar vid Genèvesjön tillsammans med sin man poeten Percy Shelley, sin styvsyster Claire Clairmont, poeten Lord Byron och dennes livläkare Polidori. Parallellberättelsen är förlagd till framtiden någon gång efter Brexit där läkaren och transpersonen (Ma)Ry förälskar sig i professor Stein, en högfungerande galning. 

Jag gillade bokens upplägg och hur författaren lyckas väva ihop handlingarna, men stundtals blir det lite rörigt och svårt att hålla den röda tråden. För att få en djupare förståelse läste jag om hela boken och valde att läsa bara en berättelse i taget. Som så ofta när en läser om en bok gav andra läsningen nya perspektiv och en mycket större behållning. 

I framtidsberättelsen har Jeanette Winterson skrivit in en transperson. Förhoppningsvis kan det ge läsare en större förståelse för transpersoner som inte definierar sig enligt våra vanliga binära normer, man eller kvinna. Ibland märker en som läsare att de uttryck och formuleringar som kommer från Ry har formulerats av en cisperson, men många händelser känns skrämmande verkliga.  Ry blir, tråkigt nog, ifrågasatt, felkönad, misshandlad och utnyttjad.