Första sidorna av Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv

Vårvinter i Chicago, sent sjuttiotal
Jag sitter i en civil polisbil tillsammans med två kriminaltekniker som arbetar vid den rotel hos polisen i Chicago där man utreder mord och andra grova våldsbrott. Skälet till att jag kan sitta här är att jag ljugit om vem jag är. Och det jag hittills har sagt är helt sant trots att det är en lögn som fört mig hit. 

Vi gick på passet klockan sex på eftermiddagen och nu har vi passerat midnatt, natten till lördag. Vi har tagit rast, handlat hamburgare, smörgåsar och kaffe på en nattöppen restaurang mitt i staden. Sedan har vi kört ner till stranden vid Lake Michigan och parkerat bilen för att kunna äta i lugn och ro. Vi sitter kvar i bilen och motorn är på medan vi sitter där för utanför är det svart himmel och flera minusgrader. Luften är rå och mättad av fukt. Från sjön blåser en stark och byig vind in mot land, krabba vågor, snörök och slöjor av iskristaller som dansar över vattnet. Långt där ute i mörkret lanternorna från en båt som stävar mot norr. Detta är som jag minns det men till stöd har jag även anteckningar som jag gjort på morgonen samma dag och det sammantaget får mig att tro att min beskrivning i allt väsentligt är riktig och rättvisande.

I det som återstår av berättelsen om mitt arbetsliv blir det däremot mer komplicerat än så. Jag ska återkomma till det.

Ett och ett halvt dygn tidigare. Resan till Chicago
Ett och ett halvt dygn tidigare, en torsdagsmorgon i slutet på mars, har jag åkt ut till Arlanda och satt mig på planet till New York. Mellanlandning och sedan vidare till Chicago och O’Hare som vid den här tiden påstås vara världens mest trafikerade flygplats. Om det är sant vet jag inte. Det är min frus farbror som berättat det för mig och själv flyttade han till USA ett par år efter det stora kriget. I den värld där han sedan dess lever är USA alltid störst så jag har bestämt mig för att ta det med en nypa salt. Fast väl där verkar den stor nog. I vart fall större än någon annan flygplats som jag har landat på.

Bakom mig har jag lämnat min fru och mina barn och mitt land och till dem och till det avser jag att återvända om drygt en månad när min resa är över. Men där finns också annat som jag hoppas att jag lämnat för gott. Som de fyra värsta månaderna i mitt vuxna liv. För där vill jag aldrig hamna igen.

Att en gentleman, tillika upptäcktsresande, färdas med lätt bagage har jag förstått. Inte av egen erfarenhet utan som så ofta förr genom läsning. Det klassiska exemplet Phileas Fogg i Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar som endast medför sin betjänt Passepartout – ständigt rask och redobogen – samt en försvarlig bunt med pundsedlar. Närmare tjugo miljoner kronor i den tidens pengar räknat.

I så måtto är han och jag inte särskilt lika. Jag saknar betjänt och mina tillgångar är betydligt magrare än hans. Dels har jag lånat pengar, dels fått ett förskott från förlaget på en bok som ska komma ut till hösten. Givetvis försäkrat mig om att min familj inte behöver lida någon materiell nöd medan jag är borta. I ett avseende är dock Phileas Fogg och jag åtminstone bröder i anden. Verne beskriver honom som ”en man som har rest mycket. Åtminstone i tankarna” och det gäller även mig och ända sedan jag var en liten pojke. Sett till resmålen och sträckan som jag färdats har jag nästan uteslutande förflyttat mig på det viset. Bättre än så finns heller inte eftersom det gör att jag kan röra mig utan begränsningar i vare sig tid eller rum, men när jag reser bort den här gången, i sinnevärlden och inte i fantasin, är mitt behov av att göra det större än någonsin och det är min verklighet hemma i Sverige som jag vill komma bort ifrån.

I övrigt är jag väl utrustad när det kommer till det praktiska och materiella. Av erfarenhet vet jag nämligen att USA inte är ett land utan en kontinent och att bland annat skillnaderna i väderlek kan vara stora. Speciellt om man anländer till Chicago en dag på vårvintern. Jag medför flera ombyten av kläder, vinterkläder för de minusgrader jag kan tänkas möta i Chicago och Cleveland, sommarkläder för den ökenhetta som sannolikt råder när jag senare under min resa ska besöka delstatspolisen i Phoenix, Arizona. Kläder för olika sociala sammanhang. Hela garderoben från kostym, skjorta, slips och blanka svarta skor, för de mer högtidliga engagemangen, till jacka, jeans och rejäla kängor för min vistelse ute på det polisiära fältet. Självfallet också tandborste och allt annat hygien material. Som dennas manliga kusiner rakborsten, raktvålen och hyveln. Till och med en flaska herrparfym som jag köpt i taxfreebutiken på Arlanda innan jag åkte iväg. Dessutom böcker. Mitt vanligaste ressällskap har för övrigt alltid varit böcker. Böcker i skilda ämnen men mest sådana som handlar om brott och brottslingar. Den här gången är det också mer påtagligt än annars och där finns ingenting av fiktiv natur utan bara sådant som sägs höra verkligheten till. Ett par rejäla tegelstenar om kriminalteknik och utredningsmetodik samt diverse handböcker från FBI om hur man på bästa sätt bekämpar den allra grövsta brottsligheten.

I mitt bagage har jag också med mig en bevittnad kopia på den skriftliga delen av den lögn som gjort min resa möjlig och i det avseendet är jag inte det minsta lik Phileas Fogg. Totalt obekymrad som han är, till det yttre den minst sannolike av äventyrare, men mitt liv är just nu mer påtagligt än hans och att i min situation färdas med lätt bagage är inte att tänka på.

Mellanlandning i New York på vägen bort och sent på torsdag eftermiddag är jag alltså framme. Jag hämtas redan vid bagageutlämningen av två civilklädda poliser som möter mig med handslag och breda leenden. Går genom passkontrollen vid sidan av kön efter en snabb blick och ännu en vänlig nick och varken förr eller senare har det varit så lätt för mig att ta mig in i USA. Poliserna som hämtat mig kör mig till mitt hotell på Rush Street i Downtown Chicago. Nästa morgon ska jag få träffa deras chef som har hand om det praktiska. Ytterligare information kommer jag att få i god tid och ordning ”on-a-needto-know-basis”.

När jag checkat in och packat upp är det redan kväll och mörkt ute. Jag äter middag i min ensamhet och väljer att göra det på hotellet där jag bor. Jag tar ett par järn i baren också, Kentucky Bourbon och ett par stadiga sådana, och jag upptäcker att jag plötsligt kan andas som förr. Inte ständigt behö- ver snegla över axeln efter förstulna blickar, möta ögonen hos sådana som bara gläds åt mitt elände eller öppet visar hur illa de tycker om mig. Inga viskningar bakom min rygg eller röster som ändrar tonläge när jag kommer in i rummet, inte hoppa till varje gång som jag hör höga ljud eller en telefon som ringer i bakgrunden. Jag lever, jag kan andas, jag är på väg tillbaka till den jag var och det liv jag levde för knappt ett halvår sedan och just nu så längtar jag inte hem. Inte det minsta.