Första sidorna av "Motiv X"

DEL 1

13-16 juni 2012
Var du än gräver, det spelar ingen roll.
Når du bara tillräckligt djupt kommer det till slut att lukta illa.

Till en början anade Molly Wessman inte mer än den svaga melodislingan. Men i takt med att den ökade i volym blev hon alltmer medveten om den spelande harpan som innebar att hon hade fem minuter på sig att vakna och få igång hjärnan innan det var dags att kliva upp. Fem minuter där hon fortfarande kunde hålla ögonen stängda och sträcka på sig. Hon kände sig utvilad och hade inte vaknat en enda gång under natten, vilket var helt otroligt med tanke på presentationen hon skulle hålla för styrelsen i eftermiddag. I vanliga fall hade hon legat sömnlös hela natten och kommit som ett vrak till jobbet. Nu var hon istället övertygad om att styrelsen skulle godkänna hennes förslag och låta henne genomföra de sista och absolut nödvändiga besparingarna för att vända resultatet. Och allt hade hon den där sömn-appen i mobilen att tacka för. Tidigare hade hon aldrig sovit mer än fyra timmar per natt. Hon hade varit konstant trött och sjukskrivit sig så ofta att till och med kollegerna med småbarn börjat undra vad hon höll på med. Till slut hade hennes dåvarande chef kallat in henne på sitt kontor och berättat det hon själv inte hade insett. Att hon var på väg rakt in i väggen. Därefter hade han gett henne numret till en terapeut och tipsat om en app som med hjälp av ljudslingor och olika typer av brus hjälpte hjärnan att slappna av för att på så sätt förbättra sömnen. Den hade gjort hela skillnaden och dessutom endast kostat en bråkdel av vad terapeuten skulle ha för några meningslösa samtal.

Den hade till och med gett henne energi att återuppta träningen. Hon drog ett djupt andetag och fyllde lungorna precis som hon lärt sig i yogan och sträckte ena armen efter mobilen på nattygsbordet. Men när hon stängde av larmet la hon märke till något underligt sekunden innan skärmen återigen slocknade. Egentligen fick hon inte titta på mobilen när hon befann sig i sängen. Att sätta på och stänga av larmet var undantaget som bekräftade regeln. I hennes nya liv var sängen en skärmfri zon tillsammans med badrummet och middagsbordet. Ändå kunde hon inte hindra sig själv från att knappa in lösenordet och låsa upp den. Hon tittade återigen på skärmen och förstod ingenting.

För en utomstående som inte visste hur den brukade se ut var det antagligen varken märkligt eller obehagligt. Men hon visste, och ju längre hon tittade, desto starkare växte sig paniken. Snart var trycket i bröstet så hårt att hon fick svårt att andas. Första tanken var att det inte var hennes mobil. Men skadan i det övre vänstra hörnet från när hon tappat den var där, och hemknappen glappade precis som den gjort de senaste veckorna.

Allt stämde. Allt utom bakgrundsbilden. Det borde ha varit en bild på Smilla, hennes vitbruna Bostonterrier som gått bort för tre år sedan i hypertrofisk kardiomyopati. Men det var ingen bild på Smilla. Istället var det en bild på henne själv. En bild på när hon låg och sov hemma i sin egen säng i exakt samma t-shirt hon hade på sig just nu. Till och med tandkrämsfläcken från igår kväll var där, vilket betydde att bilden tagits under den gångna natten. Någon hade alltså ha tagit sig in i hennes lägenhet. Kanske var det bara något tekniskt fel. Eller någon ny kamerafunktion hon råkat komma åt när hon gick och la sig. Men nej, bilden var tagen ovanifrån. Någon måste ha varit här. Var det någon som drev med henne? Någon från alla nattliga besök hon haft under de senaste åren som kopierat hennes nycklar. Hur nu det skulle ha gått till utan att hon märkt det. Eller var det en varning från någon på jobbet om att hon gått för hårt fram där? Frågorna for omkring som bingobollar. Visst, det fanns säkert en hel del bittra bland personalen, men hur hon än försökte kunde hon inte komma på någon som var tillräckligt sjuk för att göra något sådant. Så slog det henne.  Tänk om han fortfarande var kvar i lägenheten. Om han stod precis utanför sovrumsdörren och väntade på henne. Eller om han befann sig inne i…

Hon försökte återfå lugnet och övertyga sig själv om att hon bara överreagerade. Men det gick inte. Om hon skulle våga lämna sängen behövde hon något att försvara sig med. Något mer än kuddarna och täcket. Kanske sänglampan. Den var långt ifrån idealisk men det enda hon kunde komma på som var inom räckhåll från sängen. Som om hon skulle ha en chans att försvara sig mot en vilt främmande man. Vem försökte hon egentligen lura? Hon som frös till is bara hon såg en spindel. Att köra över någon på ett möte med sakliga argument var en sak. Fysiskt våld något helt annat. Men vad hade hon för val? Hade hon något val?  Hon vände sig om så försiktigt och tyst hon kunde, tog tag om lamphuvudet med bägge händerna och ryckte till. De två skruvarna slets ur sina hål och drog med sig vitt gipsdamm som föll ner på det svarta örngottet. Därefter drog hon loss kontakten ur vägguttaget, virade den lösa kabeln runt den vänstra handen och greppade om lampans väggfäste med den högra innan hon vågade sig ner på golvet.

Till ljudet av sina egen puls satte hon sig på huk och tittade in under sängen. Förutom vågen och den hjulförsedda lådan med sexleksaker fanns det ingen där, vilket hon heller inte väntat sig. Å andra sidan hade hon fortfarande svårt att tro att någon verkligen hade fotograferat henne i natt med hennes egen mobil. Hon reste sig upp, gick över till städskåpet längst till vänster och slet upp dörren. Men inte heller där gömde sig någon, och efter att ha bytt ut lampan mot dammsugarröret i metall sökte hon igenom de resterande garderoberna. Vem det än var så befann han sig inte i hennes sovrum, vilket på något märkligt sätt kändes som en lättnad. Som om allt skulle bli bra så länge hon bara stannade där.

Hon hade förvisso mobilen och skulle kunna ringa någon. Vem nu det skulle vara. Gittan som en gång varit hennes bästa vän hade hon inte pratat med sedan förrförra julen då hon fått nog av hennes tjat om hur hon borde ta sig samman och hitta någon man att flytta ihop med. På jobbet hade hon inte heller någon att anförtro sig åt. Där skulle det bara ses som ett tecken på svaghet, och just nu var svaghet det sista hon hade råd att visa. Polisen kunde hon i och för sig ringa. Men de skulle säkert börja med att fråga om förövaren fortfarande fanns kvar i lägenheten. Hon gav därför sovrumsdörren en knuff med ena foten, och den gled upp utan att ge ifrån sig minsta ljud. Över huvud taget var det väldigt tyst. Ovanligt tyst, när hon tänkte efter. Det var som om trafiken på Järnvägsgatan några kvarter bort hade stannat och gubben i lägenheten under för första gången stängt av TV:n. Allt för att understryka situationens allvar och göra henne ännu mer orolig.

Hon tog ett steg ut i vardagsrummet och tittade sig omkring. Hörnsoffan borta vid fönstret stod precis där den brukade stå. Samma sak med fåtöljen, bokhyllan och matbordet i andra hörnet. Det fanns heller ingen riktig möjlighet för någon att gömma sig där, varför hon vågade sig ut i hallen och vidare in i köket. Även där såg det ut som när hon lämnat det föregående kväll. Disken efter middagen stod kvar i torkstället och påsen med ursköljda plastförpackningar låg hopknuten på golvet och väntade på att hon skulle ta den med sig till soprummet på vägen till bilen. Skafferiet öppnade hon mest bara för att ha gjort det. Därefter tände hon ljuset i badrummet och konstaterade att gårdagens trosor låg slängda mitt på golvet och att duschdraperiet vid badkaret var fördraget. Hade hon lämnat det så eller stod det någon och tryckte där bakom? Hon gjorde sig beredd med dammsugarröret, gick fram och slet undan draperiet. Det var ingen där.

Kanske hade hon ändå bara råkat ta en selfie i sömnen. På något sätt hade det varit typiskt henne. Sedan hon fått sin nya mobil med en kamera även på framsidan hade hon tagit så många selfies att hon börjat få varningar om att minnet var på väg att ta slut. Det fanns säkert en naturlig förklaring, och antagligen var det bara nerverna inför dragningen på styrelsemötet som gett det hela sådana överdrivna proportioner.  Pulsen började äntligen lugna sig, och hon kunde till slut andas ut och i lugn och ro lägga ifrån sig metallröret, dra av sig t-shirten och kliva in i badkaret. Därefter drog hon för draperiet igen, vred på vattnet och väntade tills det gått från iskallt till aningen för varmt innan hon kopplade in duschmunstycket.  Hon älskade den där brännande känslan mot huden och vred på värmen ytterligare. Hon kunde stå där under strålen hur länge som helst, och just den här morgonen behövde hon det mer än någonsin. Det kändes som om varje droppe sköljde bort en del av oron. Hon stängde av vattnet och torkade bort det värsta innan hon klev ut ur badkaret. Spegeln hade som vanligt immat igen, och även om hon visste att man inte skulle göra så drog hon bort imman med handduken.

Det hördes hur någon skrek, plötsligt och som från ingenstans, så högt att det gjorde ont i öronen. Först efter ett tag insåg hon att skriket var hennes eget. Det var rent instinktivt och verkade aldrig vilja ta slut. Samtidigt var imman på väg tillbaka och gjorde hennes spegelbild alltmer diffus. Trots det syntes det fortfarande tydligt att en stor del av hennes lugg var avklippt.