Första sidorna av "Lazarus"

Prolog
Ljuset från den vita himlen blottlägger världen i dess mest nakna grymhet, så som den måste ha framstått för Lazarus utanför grottan. Golvet av räfflat stål vibrerar under prästens fötter. Han håller sig i relingen med ena handen och parerar samtidigt gungningen med käppen. Det grå havet rör sig sömnigt som en buktande tältduk. Färjan vinschas fram med hjälp av dubbla stålvajrar kopplade mellan de båda öarna. De lyfts drypande upp ur vattnet och försvinner ner igen bakom båten. Färjkarlen bromsar, svallvågorna stänker upp i skummande stötar och landgången hasar rasslande över betongbryggan.

Prästen vinglar till när fören går emot fendrarna; tunga dunsar ekar genom skrovet. Han är här för att besöka den pensionerade kyrkvaktmästaren Erland Lind eftersom han inte svarar i telefon och inte heller kom på adventsmässan i Länna kyrka som han alltid brukar göra. Erland bor kvar i kyrkvaktmästarbostaden bakom Högmarsö kapell som hör till pastoratet. Han har blivit dement, men får fortfarande betalt för att klippa gräset och sanda när det är halt. Prästen går på den slingrande grusvägen och känner stumheten i ansiktet av den kalla luften. Inga människor syns till, men strax före kapellet hörs det skrikande ljudet från en slipmaskin i varvets torrdocka.

Nu minns han inte längre vilka bibelord han twittrade imorse, han hade tänkt säga något om dem till Erland. Mot de dystra åkerplättarna och skogsranden ser det nästan ut som om det vita kapellet är byggt av snö. Eftersom gudstjänstlokalen är stängd vintertid går prästen rakt upp till den låga vaktmästarbostaden och knackar på dörren med käppens böjda grepp, väntar och stiger sedan in.
– Erland?
Ingen är hemma. Han stampar av skorna och ser sig omkring. Köket är stökigt. Prästen tar upp påsen med kanelbullar och ställer den på bordet bredvid en aluminiumform med gamla matrester: sprucket potatismos, torkad sås och två grånade köttbullar.

Slipmaskinen nere vid vattnet tystnar. Prästen går ut, känner på dörren till kapellet och tittar sedan in i det öppna garaget. En jordig spade ligger slängd på golvet. Rostiga råttfällor fyller en svart plasthink. Med käppen lyfter han på plastskynket över snöslungan, men stannar till när han hör ett avlägset råmande. Han går ut igen, fram till ruinen efter det gamla krematoriet mot skogsbrynet. I det höga ogräset står ugnen kvar med sotig skorstensstock. Prästen fortsätter runt en trave lastpallar och kan inte låta bli att se sig om över axeln. Ända sedan han klev ombord på linfärjan har han haft en olycksbådande känsla. Ljuset saknar all vänlighet i dag. Det märkliga ljudet hörs igen, närmare, som en kalv instängd i en låda av stål.

Han stannar och står tyst. Allt är stilla, andetagen ryker ur hans mun. Marken är jordig och upptrampad bakom komposten. En säck med matjord står lutad mot ett träd. Prästen börjar gå mot komposten men stannar framför ett metallrör i marken. Det sticker upp en halvmeter, markerar kanske tomtgränsen. Han stöder sig på käppen, blickar in i skogen och ser en stig täckt av barr och kottar som blåst ner. Vinden går genom grantopparna, en avlägsen kråka hörs. Prästen vänder tillbaka, hör det underliga råmandet bakom sig och börjar gå fortare. Han passerar krematorieugnen och boningshuset, ser sig över axeln igen och känner att han bara vill komma hem till prästgården och sätta sig framför brasan med en deckare och ett glas whisky.

Kapitel 1
En smutsig polisbil kör bort från Oslos centrala delar på den yttre ringvägen. Ogräset under vägräcket skälver till i vinddraget och en luftfylld plastpåse rullar svävande i diket. Karen Stange och Mats Lystad svarade på kommunikationscentralens utalarmering trots att klockan var för mycket. Det var egentligen dags för dem att åka hem för kvällen, men nu är de på väg till området Tveita. Ett tiotal boende i ett höghus har klagat på en fruktansvärd stank. Fastighetsskötaren åkte dit tidigare för att kontrollera sopkärlen, men de var rena. Det visade sig att lukten kom från en lägenhet på elfte våningen. Lågmäld sång hördes inifrån bostaden, men ägaren som heter Vidar Hovland vägrade att öppna dörren.

Polisbilen passerar låg industribebyggelse. Bakom taggtrådsstängsel syns sopcontainrar, lastbilar och saltdepåer inför vintern. Höghusen på Nåkkves vei ser ut som om en väldig trappa av betong har vält på sidan och gått i tre delar.

Framför en skåpbil med texten Mortens Låsservice AS står en man i grå overall och vinkar mot dem. Deras strålkastare lyser upp honom och skuggan från hans höjda hand når flera våningar upp på fasaden bakom. Karen svänger in till kanten och stannar mjukt, lägger i parkeringsbromsen, stoppar motorn och lämnar bilen tillsammans med Mats. Himlen är redan på väg att sluta sig inför natten. Luften är  kall. Det känns som om det skulle kunna börja snöa. De båda poliserna skakar hand med låssmeden. Han är slätrakad men grå om kinderna, platt över bröstkorgen och rör sig skakigt och nervöst.
– Svensk polis fick ett larmsamtal från kyrkogården – man hade funnit trehundra nergrävda kroppar, skämtar han nästan ljudlöst och ler sedan mot marken. Den kraftige fastighetsskötaren sitter kvar i sin pickup och röker.
– Antagligen har gubben glömt en soppåse med fiskrester i hallen, muttrar han och svänger upp bildörren.
– Det är vad vi hoppas på, svarar Karen.
– Jag bankade på dörren och gormade genom brevlådan att jag skulle ringa polisen, säger han och knäpper iväg cigaretten.
– Du gjorde rätt i att kontakta oss, svarar Mats.
Två gånger på fyrtio år har man hittat döda människor här, en på parkeringsplatsen och en i sin lägenhet. De båda poliserna och låssmeden följer fastighetsskötaren in i porten och möts genast av den kväljande lukten. Alla försöker låta bli att andas genom näsan när de går in i hissen. Dörrarna sluter sig och de känner trycket under fötterna när de dras uppåt.
– Våning elva är en favorit, muttrar fastighetsskötaren. Vi hade en tuff vräkning förra året och 2013 totalförstördes en lägenhet i en brand.
– På svenska brandsläckare står det att de måste testas tre dagar före eldsvådan, säger låssmeden tyst.
När de kliver ut möts de av en så fruktansvärd stank att alla får något desperat i blicken.

Låssmeden håller för sin näsa och mun. Karen håller emot när magen stöter till. Det är som ett prövande skalv innan diafragman får panik och pressar upp maginnehållet genom strupen. Fastighetsskötaren drar upp tröjan över munnen och näsan och pekar ut lägenheten med den andra handen. Karen går fram, lägger örat mot dörren och lyssnar. Det är tyst där inne. Hon ringer på dörrklockan. Signalens mjuka melodi klingar ut.

Plötsligt hörs en svag röst från lägenheten. Det är en man som sjunger eller reciterar någonting. Karen bultar på dörren och mannen tystnar, men börjar sedan om, alldeles försiktigt.
– Vi går in, säger Mats.
Låssmeden fortsätter fram till dörren, ställer ner sin tunga väska på golvet och öppnar dragkedjan.
– Hör ni? frågar han.
– Ja, svarar Karen.
Dörren till en annan lägenhet öppnas av en liten flicka med ljust tovigt hår och trötta ringar under ögonen.
– Gå in med dig igen, säger Karen.
– Jag vill titta, ler flickan.
– Är din mamma eller pappa hemma?
– Jag vet inte, säger hon och stänger snabbt.
Istället för att använda dyrkpistol borrar låssmeden upp hela låset. Glänsande metallspån vrider sig och faller till golvet. Han plockar ut de upphettade delarna av cylindern och lägger dem i sin väska, lirkar ut bommen och backar sedan undan.
– Vänta här, säger Mats till fastighetsskötaren och låssmeden. Karen drar sitt vapen samtidigt som Mats svänger upp dörren och ropar in i lägenheten.
– Det är polisen! Vi kommer in!
Karen tittar till på pistolen i sin bleka hand. I några sekunder blir hon främmande för den svarta metallen, de sammanfogade delarna, pipan, slutstycket, kolven.
– Karen?
Hon möter Mats blick, vänder sig mot lägenheten, höjer pistolen och går in med handen för munnen. Hon ser inga soppåsar i hallen. Stanken måste komma från badrummet eller köket. Det enda som hörs är kängornas sulor mot plastgolvet och hennes egen andhämtning. Hon går förbi en smal hallspegel och in i vardagsrummet, säkrar hastigt hörnen och blickar ut över kaoset. Teven har vräkts ner på golvet, blomkrukor med ormbunkar har gått i kras, bäddsoffan med stora filtar står snett, en av sittdynorna är uppskuren och golvlampan ligger ner. Hon vänder vapnet mot gången till badrum och kök, släpper förbi Mats och följer sedan efter honom.

Det knastrar under kängorna av krossat glas. En vägglampa är tänd, små partiklar av damm svävar i skenet.
Hon stannar till och lyssnar. Mats öppnar dörren till badrummet och sänker pistolen efter en stund. Karen försöker se in, men dörrbladet skuggar ljuset. Det enda hon kan urskilja är ett smutsigt duschdraperi. Hon tar ett steg närmare, lutar sig fram och petar till dörren så att en strimma ljus glider över våtrumstapeten. Handfatet är blodigt. Karen ryser till och sekunden efter hör hon en röst bakom sig. Det är en gammal man som talar dämpat. Hon blir så rädd att hon kvider till när hon svänger runt och siktar med pistolen genom korridoren. Det är ingen där.

Fylld av adrenalin återvänder hon till vardagsrummet, hör ett skratt och riktar vapnet mot soffan. Det är fullt möjligt att gömma sig bakom den. Karen förstår att Mats försöker säga något till henne, men hon lyckas inte ta in hans ord. Pulsen dånar i huvudet. Hon går långsamt framåt, lägger fingret på avtryckaren, känner att hon skakar och ger stöd med den andra handen. I nästa sekund förstår hon att rösten kommer från musikanläggningen, precis när den gamle mannen börjar sjunga. Karen fortsätter runt soffan, sänker sedan vapnet och betraktar de dammiga sladdarna och en platt chipspåse.
– Okej, viskar hon för sig själv.
På stereobänkens lock ligger ett fodral till en cd-skiva från Institutet för språk och folkminnen. Samma lilla sekvens av upptagningen är fångad i en loop och spelas upp gång på gång. En gammal man berättar något på en svårbegriplig dialekt, skrattar till och sjunger sedan – här är bröllop i våra gårdar, med tomma tallrikar och spruckna skålar – innan han tystnar.

Mats står i dörröppningen och vinkar åt henne att komma, vill att de fortsätter till köket. Det är nästan mörkt ute nu, gardinerna darrar lite i värmen från radiatorn. Karen följer efter sin kollega i gången, vinglar till, tar stöd med handen som håller i pistolen mot väggen. Luften ångar av latrin och kadaver, den är så mättad att ögonen tåras. Hon hör att Mats andas i korta, grunda andetag och honkoncentrerar sig på att inte låta illamåendet överväldiga henne. Hon följer honom in i köket och stannar. På linoleumgolvet ligger en naken människa med för stort huvud och utspänd mage.

En gravid kvinna med svullen, blågrå penis. Golvet gungar till under henne och synfältet drar ihop sig. Mats jämrar sig ljust och stöder sig mot frysboxen. Karen upprepar för sig själv att det bara är chocken. Hon förstår att den döde är en man, men den utspända magen och särade låren fick henne att tänka på en födande kvinna. Hon känner hur händerna skakar när hon hölstrar vapnet. Kroppen befinner sig i långt framskriden förruttnelse, stora delar ser lösa och blöta ut. Mats går över golvet och kräks i diskhon så att det skvätter upp på kaffebryggaren. Huvudet på den döde är som en svartnad pumpa fasttryckt direkt på axlarna, käken är helt avbruten och svalget och adamsäpplet har pressats ut genom den abnorma munnen av gaserna inifrån.

Det har varit ett slagsmål, tänker Karen. Han har skadats, brutit käken, slagit huvudet i golvet och dött. Mats kräks igen och spottar slem. Sången börjar om i vardagsrummet. Karens blick söker sig åter till magen, de särade låren och mannens könsorgan. Mats är svettig och vit i ansiktet. Hon tänker att hon ska gå fram och hjälpa honom ut när någon griper tag om hennes ben, hon skriker till av rädsla och börjar famla efter pistolen när hon ser att det är flickan från grannlägenheten som kommit in.
– Lilla vän, du kan inte vara här, flämtar hon.
– Det är roligt, säger flickan och ser på henne med mörka ögon.
Karen känner hur hennes ben darrar när hon för med sig barnet genom lägenheten och ut i trapphuset igen.
– Ingen får komma in här, säger hon till fastighetsskötaren.
– Jag öppnade bara ett fönster, svarar han.
Karen vill egentligen inte återvända till lägenheten, vet redan att hon kommer att drömma om det här, att hon kommer att vakna på nätterna och se den skrevande mannen framför sig. När hon kommer in i köket stänger Mats av kranen över diskhon och tittar på henne med glansiga ögon.
– Är vi klara? frågar hon.
– Ja, jag vill bara titta i frysboxen, säger han och pekar på de blodiga handavtrycken kring handtaget.
Han torkar sig om munnen, öppnar locket och lutar sig fram. Karen ser hur hans huvud tycks stötas upp och munnen öppnas utan ett ljud. Han vinglar bakåt och locket smäller igen så att en kaffekopp klirrar till på köksbordet.
– Vad är det? frågar hon och närmar sig frysboxen.
Mats håller sig i kanten till diskbänken, drar omkull en blomspruta av plast och ser på henne. Hans pupiller har dragit ihop sig som små droppar av tusch och ansiktet är underligt vitt.
– Titta inte, viskar han.
– Jag måste få veta vad som finns i frysen, säger hon och hör samtidigt rädslan i sin egen röst.
– Gud i himmelen, titta inte …