Första sidorna av "Kallbrand"

Det går en vacker yngling genom parken, han saknar ingenting.
Ingenting?
Ingenting, viskar hans vårdare.

Norra Thailand
Little Pluto sprang genom det kompakta djungelmörkret, blodet rann på ryggen, han hade fått långa djupa sår när han krängde sig under taggtråden, som tur var hade han inte tappat plastsäcken. Han hörde hundarna yla bakom sig, de skulle aldrig hinna ikapp, han kunde den här terrängen utan och innan, även i mörker. Han var tolv år och hade levt här i fyra. Han slirade ner på den blöta lerstigen mot flodbädden, hettan ångade mellan träden och han kände hur flugorna krälade i såren. Det var inte långt kvar. Väl nere vid floden skulle det gå snabbare, ett par hundra meter på stranden innan han var i säkerhet. Han stannade till för att hämta andan. Hundarna hade tystnat. Nu hördes bara välbekanta ljud och ett stilla sorl från det gulbruna vattnet som rann förbi. Han lyfte upp säcken igen, den vägde lätt med tanke på hur tungt innehållet var.

Det skulle räcka länge om de var försiktiga. Plötsligt klövs floden av en bred blåkall stråle. Little Pluto ryckte till. Det hände att mörka båtar gled fram i natten med motorerna avslagna, båtar med farliga män ombord och skarpa strålkastare som letade efter pojkar som hade tagit sig under taggtråden.  Inte den här gången. Molnen hade skingrats och berett väg för en fullmåne med intensiv lyskraft. Little Pluto andades ut och sprang den sista biten fram till slänten och tittade upp. Den stora gamla flodbåten låg lite på sidan en bit in, i månljuset såg den ut som ett gammalt övergivet spökskepp. Det gnistrade till i ventilernas runda glas, lianerna hade växt in över däck och slingrat sig upp mot skorstenen,  de breda träspanten hade gistnat och grågrön mossa växte i springorna. Little Pluto betraktade båten.
Contamana.
Det var hans hem.
Little Pluto tog sig försiktigt uppför lejdaren, han viss te exakt vilka steg som knarrade, vilka han inte skulle trampa på. Han ville absolut inte väcka Decha. Barfota smög han fram längs det hårda trädäcket med plastsäcken i handen. Såren sved där bak, men det var ingenting han tänkte på.
Han hade ju lyckats.

Han kom fram till hytten längst bort och vände sig om. Ingen rörelse, inget ljud från Decha. Bra. Dörren till hytten stod på halvglänt och några pojkar i hans egen ålder väntade precis innanför. Förmodligen hade de sett honom redan nere vid floden. Han klev in och pojkarna tryckte igen dörren bakom honom. De var tre stycken, lite olika långa, med tunna magra kroppar. Alla var klädda i korta svarta byxor. Ett stearinljus brann nere vid golvet, fyra madrasser låg längs hyttens väggar, nedanför ventilen stod en avlång bur av bambu med ett djur i. Skenet från stearinljuset speglade sig i djurets hårda pansarskal. Det var en myrkott. Pojkarna hade fångat den igår i djungeln, den gick  att sälja för mycket pengar till rätt personer nere i Chiang Rai.
– Har du ont?
Viskningen kom från en av pojkarna som hade sett Little Plutos rygg.
– Det svider.
En annan av pojkarna torkade försiktigt bort blodet från ryggen med en liten trasa. Det smärtade, men Little Pluto försökte undvika att ge ifrån sig ljud.
– Tack, sa han och vände på sin plastsäck.
Det mörka golvet täcktes av röda poppy plants, fulla av frökapslar.
Alla tittade några sekunder på vallmon, de viss te att de vackra blommorna lockade med en värld som var mörkare än natten, med resor bortom tid och rum. Deras puls var redan hög, att  ta steget in i vallmonatten var alltid en våldsam anspänning, ett par av dem svettades redan kraftigt. Little Pluto tog fram en bit folie och la på golvet. Alla tog varsin frökapsel från blommorna och drog fram ett tunt rakblad. Sakta och försiktigt skar de en skåra på var sida av kapseln och lät den röda mjölksaften droppa ner på folien. När mängden var tillräcklig tittade de på varann och väntade. De hade arbetat under fullständig tystnad. Det var inte så långt bort till Dechas stora hytt. Vissa nätter kunde de höra hans snarkningar över däck, då var det lugnt. I natt var det helt tyst från hytten.

Efter en stund stelnade saften. Little Pluto tog fram ett kort sugrör av plast och en av pojkarna flyttade in stearinljuset under folien. Ångorna steg upp ganska snabbt.
– Nu ska vi jaga draken, viskade Little Pluto.
Han satte sugröret till munnen och började suga in ångorna. Det var han som hade fixat blommorna, det var han som fick börja. Snart skulle sugröret gå runt. När Little Pluto hade fått i sig tillräckligt av draken sjönk han ner på den madrass som var hans. Den var hård och tunn, men han var van. Han var dessutom på väg till helt andra ställen än hyttgolvet, ställen som han bara kunde besöka i vallmonatten. Ställen där minnet av ett brinnande skrikande spädbarn försvann i drakens ångor.

När månen gick i moln många timmar senare hade stearinljuset brunnit ner och draken svävat bort. Kvar i den heta hytten låg fyra pojkar på fyra tunna madrasser. En av dom, Little Pluto, hade somnat intill myrkottsburen med en tumme i munnen. I morgon skulle han bli tvungen att minnas igen.