Första sidorna av Hundraettåringen

Kraschlandningen i havet gick bättre än Julius vågat hoppas. Ballongkorgen slog i vattnet, fortsatte en halv meter under ytan av farten och sin egen tyngd, lade sig i fyrtiofemgradig vinkel, rätade på sig igen och guppade sedan som ett flöte i allt mindre rörelser.

Båda gubbarna trillade omkull av nedslag och lutning och hamnade i en gemensam hög vid en av korgens väggar. Julius var snabbt uppe med kniv i hand för att skilja korgen från den punkterade ballong som inte längre gjorde någon nytta där den tillfälligt bredde ut sig över vattenytan innan den skulle sjunka och ta med sig korg och gubbar i djupet om den kunde.
– Bra jobbat, berömde Allan där han låg.
– Tack, sa Julius och hjälpte sin kamrat upp på pallen igen.

Så monterade Julius loss det tunga aggregatet med gasen och dumpade det i havet tillsammans med de fyra stag som hållit konstruktionen uppe. Därmed vägde helheten genast minst femtio kilo mindre. Julius torkade svett ur pannan och satte sig åter på pallen intill sin vän.
– Och nu då? sa han.
– Nu tycker jag vi tar oss en flaska champagne till så att vi inte sitter här och nyktrar till. Kan du inte få fart på en av de där lysraketerna medan jag korkar upp?

Det sipprade redan in vatten från korgens sidor, men inte värre än att de nog inte skulle sjunka än på ett par timmar, trodde Allan. Ännu fler om de bara haft något vettigt att ösa med.
– På två timmar kan mycket hända, sa han.
– Som vad då? undrade Julius.
– Tja, det kan förstås hända lite också. Eller ingenting.
Julius öppnade den första förpackningen med lysraket och försökte begripa sig på instruktionen på indonesiska. Han var salongsberusad och orkade inte vara så desperat som han borde. Han visste å ena sidan att han snart skulle dö. Å andra sidan befann han sig tillsammans med en man som eventuellt var odödlig. En som inte blivit avrättad av general Franco, inte inlåst på livstid av Amerikas immigrationsmyndigheter, inte strypt av kamrat Stalin (även om det var nära), inte tagen av daga av vare sig Kim Il-sung eller Mao Zedong, inte arkebuserad av iransk gränspatrull, inte fått ett hår krökt på sitt allt kalare huvud som dubbelagent under tjugofem år i kalla krigets allra innersta, inte avlidit av Brezjnevs andedräkt och inte dragits med i president Nixons fall.

Det enda som tydde på att Allan skulle dö nu när han misslyckats i så många år var det faktum att han satt i en flätad korg som tog in vatten, i havet någonstans mellan Indonesien, Australien och Antarktis. Men om den nyblivne hundraettåringen överlevde också detta var det ju rimligt att tro att Julius kunde åka snålskjuts.
– Det är väl bara att dra här, sa han och drog i rätt snöre i fel läge varpå nödraketen for ner i vattnet och fortsatte tills den slocknade på ett par hundra meters djup.
Julius övervägde att bara ge upp. Men Allan smällde korken på nästa flaska, räckte den mot sin vän och bad honom ta några klunkar – med eller utan glas – för det såg han ut att behöva.
– Sedan tycker jag du försöker igen med den andra raketen. Men rikta den gärna uppåt, jag tänker att den syns bättre då.

INDISKA OCEANEN
Det officiella uppdraget för det nordkoreanska bulkfartyget Ära och styrka var att transportera trettio tusen ton spannmål från Havanna till Pyongyang. Ett mycket mindre officiellt extrauppdrag var att sakta farten sydost om Madagaskar och i skydd av natten låta ta ombord fyra kilo anrikat uran. Det hade gått från kurir till kurir från Kongo till Burundi till Tanzania till Moçambique och vidare till den ö öster om afrikanska kontinenten som Ära och styrka ändå hade skäl att passera.  Nordkoreanerna förstod att de hade ögonen på sig. Bara några år tidigare hade ett systerfartyg fastnat i en rebellkontrollerad hamn i Libyen innan kaptenen lyckades muta sig därifrån, den gången med ett skepp fullastat med olja. Att på vägen hem från Kuba stanna till i Somalia, Iran eller någon annanstans med motsvarande rykte skulle rimligen inte leda till annat än att de blev bordade av FN-trupp på öppet hav. Det hade hänt förr, senast utanför Panama. Då råkade det finnas både flygmotorer och avancerad elektronik under spannmålet, i strid mot gällande FN-embargo mot den stolta demokratiska folkrepubliken. Koreanerna hade upprört meddelat  världen att det var världen, inte koreanerna, som placerat motorerna och elektroniken där.

Den här gången gick hemresan från Kuba åt andra hållet, jorden var ju rund. Officiellt hette det att den demokratiska folkrepubliken vägrade låta sig kränkas på samma sätt i Panama en gång till. Det man inte sa var att man hade ärende längs vägen.  Så här långt hade allt gått rätt i stället för fel. Kapten Pak Chong-un hade lasten full med högkvalitativt spannmål som Den store ledaren inte brydde sig om, han åt sig mätt ändå. Men i tillägg till det fanns nu fyra kilo anrikat och blyinfattat uran, säkrat i en nordkoreansk portfölj. Uranet var en förutsättning för den fortsatt viktiga kampen mot de amerikanska hundarna och deras allierade söder om den trettioåttonde breddgraden. Mängden, fyra kilo, var förstås inte mycket att bygga nationens framtid på, men det var heller inte meningen. Detta var ett test av distributionskanalen som sådan. Om allt gick väl skulle insatserna höjas många gånger om, det hade ryssarna lovat.  Kapten Pak kunde känna hur de imperialistiska satelliterna följde fartygets väg tillbaka till Pyongyang, som alltid beredda att hitta skäl till att borda, förnedra och chikanera. Pak förvarade portföljen i kassaskåpet i kaptenshytten, ligisterna skulle ändå hitta det de letade efter om det kom till bordning. Men ännu inga sådana tecken. Ännu inga misstag begångna. Snart inget som kunde hindra kaptenen från att återvända i triumf.

Pak Chong-un avbröts i sina funderingar av att överstyrman kom in i rummet utan att knacka.
– Kapten! sa han. Vi har siktat en nödraket fyra distansminuter nord. Vad ska vi göra? Ignorera?
Förbannat! När allt såg så bra ut. Nu for många tankar på samma gång runt i kapten Paks huvud. Kunde det vara en fälla? Någon som tänkte lägga beslag på uranet? Bäst att inte låtsas se, förstås, som styrman just antytt. Men några som garanterat såg var de förbannade amerikanerna. Från rymden. Och nu tog de säkert bilder. Ett nordkoreanskt fartyg som struntade i att undsätta nödställda till havs – det skulle vara ett brott mot sjölagen, till enorm prskada för Den store ledaren (samtidigt som kapten Pak själv blev arkebuserad).  Nej, minst illa var nog ändå att se vad raketen kom sig av.
– Vet hut, styrman! sa kapten Pak Chong-un. Representanter för demokratiska folkrepubliken Korea lämnar inte nödställda i sticket. Ta ut ny kurs och förbered räddningsaktion. Verkställ!
Överstyrman gjorde förskräckt honnör och pep iväg. Han förbannade sig själv för att han inte vaktat sin tunga bättre. Om kaptenen rapporterade det här skulle karriären vara slut. I bästa fall.

* * *

Vattnet nådde nu till anklarna på vännerna i korgen på havet. Allan satt med sin svarta platta och förundrades över att den fungerade där ute mitt i ingenting.
– Hör här! sa han.
Och berättade för sin vän om att det trots allt inte bara var presidenter som skämde ut sig i världen, som till exempel  Robert Mugabe i Zimbabwe, han som definierade homosexualitet som ”oafrikansk” och bestämde att den kunde ge tio år i fängelse så att den homosexuelle skulle lära sig. Nu hade det hänt att Mugabes fru gått lös med en förlängningssladd mot en flicka som umgicks med parets son på ett hotellrum. Tydligen hade man i familjen problem med heterosexualitet också.

Julius var för bedrövad för att ha någon synpunkt på kamratens senaste nyhet och skulle just be honom tiga så att han fick sitta där och dö i lugn och ro, när han avbröts i sina tankar av en avlägsen mistlur. Långt i fjärran kunde han och Allan skönja ett fartyg. På väg rakt mot korgen.
– Det var det jävligaste, sa Julius. Du överlever det här också, Allan.
– Du med som det verkar, sa Allan.