Första sidorna av "De som dödar drömmar sover aldrig"
– De som dödar drömmar sover aldrig av Jan Guillou
Förhandsläs de första sidorna av Jan Guillous nya bok "De som dödar drömmar sover aldrig". Boken är den åttonde delen i serien om "Det stora århundradet". Just nu kan du även tävla om ett exemplar av boken*. Tävlingen pågår t o m 13 september 2018. Vi kontaktar 3 vinnare senast v. 38.
TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD
Från Vincent van Gogh och Virginia Woolf till en säkerhetspolis som inte ville väl.
Testamentet skulle kunna göra dem alla förmögna. Ingen i rummet var omedveten om den saken, men ingen kunde heller veta något säkert. Onkel Sverre hade alltid varit en egensinnig man. Dessutom var han enligt lagen inte skyldig att testamentera ett öre till släkten, han hade självklart inga bröstarvingar. Men i värsta fall okända älskare. Hans liv hade varit fyllt av den sortens hemligheter som kan finnas i de bästa familjer men som man inte gärna talar om. Mycket stod på spel och bara två av de församlade arvingarna kände till den enorma besvikelse som väntade åtminstone somliga i släkten.
De satt lite trångt i advokaten Henning Sjöstrands före detta kontor på Strandvägen som nu blivit privatbostad och därmed inte längre var smygkontoriserad. Det kändes kvavt i rummet trots att ett fönster stod på vid gavel och våren fortfarande var envist kylig. Kanske var det bara spänningen, eller snarare anspänningen, inför att vad som än hände uppträda behärskat, att inte med en min visa vare sig besvikelse eller glädje. Allra minst skadeglädje. De bittra erfarenheternas sår från det förra stora arvskiftet hade inte läkt.
Den elegant klädda släkten satt utspridd i de två stora sofforna och i fåtöljer med Ramlösaflaskor på småbord framför advokatens tunga mahognyskrivbord som blivit kvar sedan advokatkontorets pionjärtid. Tonåringarna var klädda i jeans, låt vara dyra utsvängda jeans som verkligen inte var amerikanska. Männen bar moderiktiga kostymer, med smala midjor och utsvängda byxben, utom morbror Hans Olaf som markerade sin konstnärliga särart med grön manchesterkavaj och skjorta utan slips. Kvinnorna var klädda i dräkt som för att gå på promenad eller för att resa, snarare än att uppträda i något mer socialt krävande sammanhang. Alla var där utom mormor Christa och Rosas man lord Turnbull, ingen av dem hade ju någon anledning att förvänta sig del av arvet.
Så samlad hade släkten inte varit sedan julmiddagarna i Saltsjöbaden på onkel Oscars tid, före de bittra åren i arvstvisten som följde på hans plötsliga och dessvärre helt oförberedda död. Han hade inte skrivit något testamente. Och nu inom kort – hur lång tid tar det att läsa upp ett testamente, en kvart, tjugo minuter? – skulle de vara förmögna. Eller besvikna. I båda fallen utan att visa det med en min. ”Jamen, då sätter vi väl igång”, sa advokaten och fäste med en något yvig gest sin monokel och svepte med blicken över församlingens stelt neutrala ansikten. Han tog fram några pappersark ur en tunn dokumentportfölj i smaragdfärgat strutsläder och fylkade dem mot den blanka skrivbordsytan. Det tycktes bara vara tre eller fyra papper, alltså ett kortfattat testamente. För den som var optimist kunde det se ut som ett gott tecken: alla får dela lika och 25 000 kronor till hushållerskan. För den som var pessimistiskt lagd kunde det tunna testamentet lika gärna tolkas i rakt motsatt riktning: mina två käraste älskare Piffe och Jean-Louis får dela lika på allting och 25 000 kronor till hushållerskan.
Advokaten hade omedvetet, eller kanske medvetet, dragit ut på spänningen. Svårt att avgöra vilket, han hade en del välkända teatraliska drag. Han harklade sig och stötte på nytt arken i det tunna testamentet mot skrivbordsytan.
”Som ni kanske förstår har diplomingenjör Lauritzen författat sitt testamente på något ålderdomlig norska. Jag vill helst inte skämma ut mej i den här församlingen med att misshandla detta vackra språk. Men praktiskt nog kan min notarie Eric hantera det problemet. Eric, vill du vara snäll att föredra texten!”
Eric torkade snabbt av handflatorna mot byxbenen innan han gick fram till det stora skrivbordet, satte sig och tog emot pappersarken. Det kändes förfärligt, han visste ju.
”Vid mina sinnens fulla bruk”, började han, sippade på mineralvattenglaset och började om. ”Vid mina sinnens fulla bruk förklarar jag följande vara min yttersta vilja…”
Församlingen satt som förstenad, till och med tonåringarna.
”… att alla mina aktier och värdepapper av annat slag, liksom ordnar, smycken och dylika värdeföremål skall realiseras före arvskiftet. Likaså all min konst, med vissa nedan angivna undantag, tillsammans med inventarier, åtminstone sådana inventarier som har försäljningsvärde. Därvid uppstår en exakt penningsumma som praktiskt nog kan fördelas matematiskt. Det skall ske enligt följande: Den andra generationen, med det menar jag brorsbarnen Johanna, Rosa, Hélène, Carl Lauritz och Hans Olaf, skall med lika andelar ärva 50 procent av den sålunda åstadkomna kontantsumman.”
Eric tog en försiktig klunk vatten innan han fortsatte. Han vågade inte se åt sin mor även om det var från henne han trodde sig ha hört en opassande suck av lättnad. Just nu trodde hon att hon hade ärvt en bit över tio miljoner och att hon omedelbart kunde sluta med sitt fastighetsmäkleri och emigrera till Karibien.
”Resterande 50 procent av kontantsumman skall delas lika mellan ungdomarna i den tredje generationen. Därmed avser jag Elizabeth Turnbull, Solveig och Ariadne Lauritzen, Henning, Eilert, Ola och Sebastian Lauritzen, Peter Turnbull, Eric Letang och Axel Lauritzen, f d Hansson.”
Trots att ingen av släktingarna i rummet rörde en min kändes lättnaden som en sval bris från det öppna fönstret. Alla måste ha trott att det var över. Och snart väntade chocken, det som bara Eric själv och kusin Henning kände till. Det hade uppstått små nästan omärkliga rörelser i rummet, det utväxlades några diskreta snabba leenden. Eric harklade sig demonstrativt innan han fortsatte:
”Och nu till särskilda legat och undantag från den ovan beskrivna ordningen.”
Församlingen stelnade till på nytt. Att hushållerskan fick ett legat på hela 100 000 tyckte nog en och annan var väl frikostigt, försörjning livet ut. Men det var förstås uthärdligt. Församlingen stelnade till på nytt. Att hushållerskan fick ett legat på hela 100 000 tyckte nog en och annan var väl frikostigt, försörjning livet ut. Men det var förstås uthärdligt. Att en ekonomiskt värdelös tavla målad av onkel Sverre själv för mer än femtio år sedan, ”Afton vid piren i Brighton” eller något i den stilen, skulle tillfalla Eric var på sin höjd lite suspekt. Att Henning skulle få en gräslig tavla med arbetare på väg mot rykande fabriksskorstenar i morgondimman, visserligen rätt värdefull, det var en Amelin, drabbade heller ingen fattig. Lättnaden spred sig på nytt i rummet.
Advokaten Sjöstrand gav Eric en omärklig puff med armbågen för att få honom att fortsätta. En tanke for genom Erics huvud, att onkel Sverre inte kunde ha varit omedveten om sitt lätt sataniska upplägg, att spara besvikelsen till sist. Han måste på nytt demonstrativt harkla sig och rentav hålla upp handen till stopptecken innan han fortsatte eftersom ett lätt sorl hade börjat sprida sig i rummet.
”Slutligen, fortfarande vid mina sinnens fulla bruk”, läste han med något högre röst, som det kommande beskedet tycktes kräva, eller för att särskilt betona att onkel Sverre faktiskt ironiserade efter sin död, ”är det min yttersta vilja att de två tavlorna av Vincent van Gogh, utställda i London , de som alltid hängt i alkoven tillsammans med min egen målning från Brighton, skall doneras utan förbehåll till Rijksmuseum i Amsterdam…”
På nytt hade arvtagarna i rummet anlagt stel teatermask. Inget skrik av förtvivlan, ingen ljudlig suck, inte ens från tonåringarna. Men de kanske inte fattade vad som just hänt, de talade ju inte norska.
Eric sneglade så omärkligt han förmådde mot sin mor. Hon fattade, hon var snabb i huvudräkning, hon hade inte ärvt en bit över tio miljoner, utan kanske bara två ynka miljoner, eller ännu mindre. Nu var det bara att fortsätta läsa till slutet.
”Om ni ursäktar, kära släktingar, så har onkel Sverre ytterligare ett tillägg”, påpekade Eric. Därmed avbröts genast tendensen till opassande sorl.
”Jag läser vidare, själva avslutningen…”
Resignerade blickar. Ingenting kunde ändå bli värre efter det här.
”Återigen vid mina sinnens fulla bruk, och som min absolut sista vilja, önskar jag att hela släkten denna dag dinerar i mitt hem. Detta skall vara väl förberett av advokatfirman Henning Sjöstrand. Kostnaderna bestrides självklart av mig, nåja åtminstone mitt dödsbo. Jag önskar bli begravd i familjegraven i Saltsjöbaden. Min kropp skall kremeras. namnteckningen bevittnas och så vidare.”
Skrap av stolar när de församlade arvtagarna reste sig. Enstaka ironiska småleenden här och var, en del hårt sammanbitna käkar. Om någon tänkte sig att starta den långa proceduren att överklaga ett formellt oklanderligt testamente så inte skulle den striden börja här och nu. Inte ens något senare vid den något oväntade supén i den magnifika men något förfallna lägenheten på Norr Mälarstrand. För här måste förstås alla infinna sig senare på kvällen.
Alla utom kusin Elizabeth, föreföll det. Hon teaterviskade, något påstridigt, att hon obetingat måste flyga över till Edinburgh, via London, redan tidigt på kvällen. En av hennes väninnor skulle gifta sig nästa dag i den egna gårdens kapell och sådant kunde man inte utebli från bara för en begravningsmiddag. De levande hade väl ändå företräde framför de döda? Hennes mor, tant Rosa, diskuterade inte ens frågan, skakade bara på huvudet. Arvtagarna troppade av i smågrupper utan att yttra annat till varandra än de vanliga fraserna. Enstaka kindpussar. Ingen låtsades om förlusten av omkring 100 miljoner. Eller om det rentav var mer, det var flera år sedan en van Gogh i jämförbart format hade sålts på Sotheby’s i London och var priserna stod idag var omöjligt att bedöma.
Eric och Henning smet iväg tillsammans så fort chansen gavs.