Första sidorna av "Bränn alla mina brev"

”Jag vet inte hur många fler gånger jag har i mig.” Det är meningen som ska förändra allt. Hon säger det efter ett bråk en kväll i köket, jag lagar mat och vi förlorar båda kontrollen över tonen. Vi säger så hårda saker till varandra att jag är rädd att vi inte ska kunna reparera det. Elakheterna trappas upp och till slut tappar jag fattningen och kastar stekpannan i väggen. Det blir tyst, kycklinglever över hela golvet. Jag ångrar mig genast och sträcker handen efter henne. Hon rycker till och tittar på mig och det går inte att misstolka: hon ser på mig med rädsla i blicken. Jag känner omedelbart faran. Försöker överblicka konsekvenserna av mitt utbrott.

Jag vet att jag nu tagit ännu ett steg i fel riktning, och det är nära nu. Om jag inte gör något kommer hon lämna mig. Insikten kommer efter en rad upptäckter, den ena obehagligare än den andra. Det började någon månad tidigare, med ljudet av gråt från min dotters rum. Jag öppnade försiktigt dörren för att se vad som stod på. Där satt hon på golvet, med ryggen vänd mot mig och torkade en fläck på heltäckningsmattan. Runt omkring henne låg toalettpapper i små missfärgade högar – hon måste hållit på en bra stund. Jag såg hur fläcken bredde ut sig under henne och kände igen den mörkrosa färgen, det var det slime jag köpte till henne tidigare under dagen. Jag betraktade hennes hysteriskt svepande rörelser.

”Oj, vad har hänt?” sa jag, och hon stelnade till och tittade upp mot mig. Det var hår och snor och tårar och där bakom två ögon.
”Förlåt, pappa”, sa hon. Hon tittade ner i sina knän. ”Det var inte meningen.”
Jag gick fram till henne, lyfte upp henne och satte mig med henne i sängen.
"Det är ingen fara”, sa jag. Jag kände hennes puls dunka genom bröstkorgen.
”Förlåt, pappa”, sa hon igen, och jag trasslade fram hennes ansikte, lade det blöta håret bakom öronen och torkade ansiktet med tröjärmen. Vi fick ögonkontakt, alldeles snabbt innan hon tittade ner igen, och det gick inte att misstolka. Jag såg rakt in i hennes skräck.

Jag kände ett förvirrat obehag. Varför är min dotter rädd för mig? Senare samma kväll, när barnen somnat, berättade jag för Amanda vad som hade hänt och jag frågade henne:
”Varför är min dotter rädd för mig?” Hon svarade att hon städade i vår dotters rum häromdagen. Under sängen hittade hon ett tiotal frukostmackor. Frances hade smugglat upp dem från frukosten i köket och gömt dem där för att slippa äta upp dem. Amanda sa åt henne att man inte får gömma mackor på det sättet. Frances blev märkligt skärrad och började gråta och Amanda tröstade henne och sa att hon inte behövde vara ledsen.
”Snälla”, sa Frances.
”Berätta inte för pappa.” Jag kunde inte förstå. När blev det så här? Jag hade alltid sett barnens förhållningssätt till mig som en sorts respekt. Jag tyckte det var någonting bra – barnen lyssnar verkligen på mig och det är som det ska vara. Men det här var något annat. Och framför allt: det var en gåta. Vad i min person skrämde dem?

Jag var medveten om att jag aldrig varit någon särskilt glad skit. Jag visste att jag var konfliktfylld och kanske olustig, spänd som en fiolsträng ibland, särskilt när jag träffade människor jag inte kände mig bekväm med. Och jag var medveten om att jag hela tiden bar på en slumrande irritation, som blossade upp onödigt fort. Jag hade kort sträcka till katastrofen och reagerade starkt och omedelbart på små motgångar, höga ljud, stress, missförstånd. Jag har ogillat den sidan hos mig själv, men alltid trott att den som lidit mest av den är jag själv; jag tänkte att jag ibland går in i ett mörker – men det är fortfarande ljust där utanför. En obehaglig möjlighet öppnade sig: jag bär på en vrede, som förgiftar inte bara mig utan också min familj. Jag blev uppmärksam på mitt eget beteende, och på mina barns. Insikterna kom långsamt. Små, små tecken.

Jag ringer min dotter som inte svarar, och efter en stund ringer hon tillbaka, med andan i halsen, och det första hon säger är:
”Förlåt pappa! Förlåt för att jag inte svarade förut.”
Varför säger hon så? Vi är på Gröna Lund och barnen vill åka Nyckelpigan. Det står att det är trettio minuters kö. Jag mumlar ”herregud” och vi ställer oss sist i ledet, men min dotter har upptäckt min irritation och rycker mig genast i armen. ”Vi behöver inte åka den, pappa. Vi kan åka något annat.” Hon drar mig bort mot elefanterna.
”Kom, pappa!” Så att jag ska slippa vänta. Varför gör hon så? Vi går i Humlegården en av årets första vårdagar.

Barnen försvinner iväg och kommer tillbaka efter en stund med en bukett blåsippor som de plockat från slänten där vårblommorna just har slagit ut. De räcker stolta över buketten till mig, jag reagerar instinktivt.
”Vad gör ni?” säger jag. De stannar upp och leendena försvinner.
”De där blommorna ska vara kvar där, så att alla kan titta på dem.” De vet plötsligt inte var de ska göra av sina buketter. De lägger ner dem i gräset. Vi fortsätter mot gungorna. Ett av barnen tittar snabbt upp mot mig. Varför ser hon så skärrad ut? Små tecken, jag såg dem i blickar och gester. Hur mina barn hela tiden läste av situationerna och kontrollerade hur jag skulle reagera. De reagerade inte på världen, utan på min reaktion på den. Det var så obehagligt bekant. Det jag såg dem göra, hur de förhöll sig till vrede, hade jag gjort under hela min barndom. Mamma letar sig in under min skjorta för att klia mig på ryggen. Hennes trasiga naglar gör ont och hon kliar för hårt, så jag drar mig undan, går åt sidan. Hon säger: ”Du slipper”, och vänder blicken mot teven.

Jag förstår omedelbart att konsekvenserna av detta kan bli farliga, så jag tar ett steg fram igen, ställer min rygg till hennes förfogande. Hon låtsas inte om det, stirrar stint in i teven.
”Mamma”, säger jag. ”Du kan klia.” Hon svarar inte och jag går min väg, men nu är jag på min vakt. Nu vet jag att något håller på att brista. Jag utvecklade en superkraft i barndomen, jag kunde förutspå konflikter långt före alla andra. Jag fick en radar för vrede och den har jag burit med mig i livet. Det var först nu som jag upptäckte att denna radar fungerade på alla utom på mig själv. Jag var blind för mitt eget beteende.

Amanda hade tidigare påpekat det för mig, men alltid inför andra och alltid anekdotiskt.
”Du kan ju bli väldigt arg.” Lustiga historier som drogs under middagar, om ett knasigt lynne. Som när jag reagerade på maten på BB dagen efter att min dotter hade fötts. ”Kan det vara så svårt att få en vettig måltid här?” fräste jag till en skrämd barnmorska. Men det finns händelser som vi efteråt inte pratat om. Ett utbrott på Amanda i en bil, på en het parkeringsplats någon gång mitt i sommaren. Jag såg barnens skrämda blickar i backspegeln. En annan gång i en mataffär. Jag minns inte detaljerna, något fånigt. Jag kastade ner en vara i vagnen och gick hem. Vi pratar inte om det. Men så höjs insatserna till slut. Bråket i köket ställer saker på sin spets.Vi sitter sedan i natten under två filtar på balkongen och röker cigaretter. Hon säger att hon inte vet vad hon ska ta sig till. Hon säger att något måste hända.

”Jag vet inte hur många fler gånger jag har i mig.” Det är så tydligt, oundvikligt. Som om det pågår något i det tysta, en nedräkning till katastrofen. Jag säger ingenting där på balkongen, men inom mig rasar paniken. Min dotters lilla hjärta som slår så hårt genom blusen. De skrämda blickarna hos familjemedlemmarna som följer varje steg jag tar. Amandas uppgivenhet på balkongen. Det var så jag hamnade här. Det var så jag till slut förstod att jag måste agera, innan allt omkring mig förstörs och försvinner. Jag bär på en vrede och jag måste göra något åt det.