Författarintervju Signe och Anna Bennich
I denna bok får vi ta del av en mor och dotters berättelse om anorexia, med deras dagböcker som grund. Dagböckerna är sammanflätade i ett kronologiskt vågspel där läsaren får följa sjukdomstiden med återkommande reflektioner, lärdomar och frågeställningar. En viktig bok som förser läsaren med kunskap, tröst och hopp – ta del av vår intervju med Signe och Anna Bennich nedan.
Copyright/fotograf: Anna-Lena Ahlström
1. Tack för att ni delar er berättelse genom er bok Att försvinna sig. Hur känner ni er nu när ni ser tillbaka på den resa ni har gjort tillsammans?
Att arbeta med den här boken har medfört att vi verkligen behövt se tillbaka, gå igenom dagböcker och texter, prata med varandra, ställa alla frågor. Det i sin tur har gett oss ökad, ömsesidig förståelse för den här tiden. Det har utan att vi tänkte på det riktigt, blivit en slags bearbetning. Sen är det såklart svårt ibland, en del minnen och händelser kommer alltid göra ont att tänka på. Så måste det nog få vara.
2. Boken ger läsaren inblick i era tankar och känslor under den här perioden genom personliga dagboksanteckningar som sträcker sig över flera år. Hur känns det att öppna upp era dagböcker för allmänheten?
Det känns förstås både lite läskigt och utelämnande, det är ju ingen efterhandskonstruktion utan autentiska texter som skrevs mitt i den här svåra tiden. Men vi har också idag en slags distans till de här texterna. Det har passerat ganska lång tid nu, vardagen ser så annorlunda ut nu, i det friska. Sjukdomen bor inte här längre och det gör det lättare att dela med sig från ett förr, inte ett nu.
3. Ni båda använde era dagböcker som verktyg för att bearbeta tankar och känslor. Kan ni dela med er av hur skrivandet hjälpte er under den svåra tiden?
Skrivandet var för oss båda ett sätt att hantera det kaos som ibland övermannade oss. Det blev ett sätt att ta lite kontroll över skenande tankar och känslor, en upplevelse av att samla ihop dem och skapa lite överblick. Ibland var det också ett sätt att försöka formulera något som det knappt fanns ett språk för. Eller den plats där man vågade säga något ”högt”.
4. Hur har er relation förändrats sedan ni gick igenom denna tuffa period tillsammans?
Vi har alltid haft en nära och bra relation. Det vi kan komma på som skiljer sig åt nu är att det inte längre finns någon stängd dörr, en sjukdom som måste döljas. Den här skrivprocessen har såklart inte varit enkel hela vägen, men det har varit fint att få skapa något tillsammans, som känns meningsfullt.
5. På vilket sätt tror ni att samhället kan förbättra sitt stöd till personer som kämpar med ätstörningar och deras närstående, baserat på era egna erfarenheter och insikter?
Ökad kunskap om ätstörningar. Att lära sig om det (och annan psykisk ohälsa) redan i skolan, så att de som är drabbade eller finns i riskzonen tidigare kan få hjälp och stöd. Samhället behöver också jobba mot ett minskat stigma kring dessa svårigheter. Bemötandet av främst de drabbade, men också deras anhöriga, måste få en mer avgörande plats i vård och omsorg. Vården behöver också vara mer tillgänglig, inte minst ute i landet där det kan vara snudd på omöjligt att få hjälp.
6. Tack för att ni bidrar till att öka medvetenheten kring anorexia och förser läsare med kunskap, tröst och hopp. Vad önskar ni att läsare ska ta med sig efter att ha läst ut boken?
Kanske främst det - kunskap, tröst och hopp! Det har varit vår drivkraft genom den här processen att skapa en större förståelse kring anorexia, som fortfarande är en ganska gåtfull sjukdom, svår för många att både förstå och prata om. Vi vill ta död på flera av de myter som inte är det minsta hjälpsamma för vare sig drabbad eller närstående. Vi önskar också att våra texter ska ge just tröst och hopp, om inte annat minska känslan av att vara ensam.