Flickorna av Emma Cline

Fia Bergdahl – Betyg 4 av 5

”Flickorna” av Emma Cline är en bok som sticker ut lite. Det är en ovanlig kärlekshistoria som visar hur en livslång passionerad olycklig kärlek kan driva en människa att begå handlingar som ligger långt bortom moraliska värderingar och den personliga komfortzonen.

Handlingen utspelar sig huvudsakligen i Kalifornien, sommaren 1969. Den fjortonåriga Evie Boyd har knepiga relationer på alla plan, när hon stöter på en grupp flickor, som omedelbart väcker hennes intresse. Evie dras allt mer till flickorna och deras sektliknande hippiegäng, som bor på en ranch, där de styrs stenhårt av den karismatiske ledaren Russell. Alla medlemmarna i gruppen dyrkar Russell, som sätter reglerna för både rituell verksamhet, sexuell samvaro och kriminella handlingar av olika slag.

Emma Cline lyckas förmedla Evies naiva fascination av gruppen som helhet och kärleken till Suzanne i synnerhet. Hon har ett målande språk som ger liv åt dofter, smaker, ljud och känslor. Det fula och det sjaskiga förvandlas till något åtråvärt, som ger delaktighet i gruppen.

Jag blir lite sorgsen över Evies ensamhet och utanförskap i alla sammanhang, och tänker att många ungdomar kan känna igen sig i beskrivningen av vilsenhet och sökande efter gemenskap.

Jag har försökt att betygsätta boken och har tvekat mellan 3 och 4, men det goda språket, miljöbeskrivningarna och den genomarbetade dramatiken gör att den hamnar på betyget 4.

Linda Isaksson  - Betyg 4 av 5

En, på förhand, väldigt omtalad och rosad bok, så mina förväntningar var höga. Jag hade målat upp en helt annan bild av handlingen än vad som faktiskt visade sig vara fallet. Givetvis handlar boken om Russell och hans ”storfamilj” men framförallt handlar den om fjortonåriga Evie, hennes svärta, osäkerhet och tristess med vardagen.

Trots att den inte var vad jag trodde så är det en riktigt bra bok! Framförallt beskrivningarna, både person- och miljöbeskrivningarna, är bra och fick en verkligen att sugas in i boken. Handlingen är också den bra men för mig så skulle jag säga att det är de målande beskrivningarna som gör att boken sticker ut och når en ny nivå. Även när jag läst ut boken och börjat på nya så kommer jag på mig att fortsätta fundera på Evie och hur allting egentligen blev, så hon gjorde verkligen avtryck hos mig. Jag gillade också perspektivet dåtid-nutid, att vuxna Evie i nutid tittar tillbaka på den tonåriga Evie på 60-talet.

Läs den, du kommer inte ångra dig!

Jennifer Johansson – Betyg 4 av 5

Jag hade höga förhoppningar på boken. Sådär som det står på framsidan som Lena Dunham skrivit om att ”Den här boken kommer att beröra dig och överväldiga dig”, och oj, vad sant det är. Flickorna är en bok om dagens samhälle, om att vi människor ständigt söker nya material för att göra oss lyckliga, åker på resor för att få värme och lycka och glömmer i all hast bort vad det är vi har omkring oss. Människor som bryr sig om en, tak över huvudet, mat på bordet och kanske ett och annat husdjur som ständigt är redo för gos. Boken har, helt ärligt, gjort mig mer tacksam över vardagen. Som när jag går och rensar bland blommor, gosar med min kanin, pussar min pojkvän eller bara känner lugnet med en bok i famnen. Att jag har det privilegiet att ha ett tak över huvudet och massvis med böcker i hyllorna att kunna läsa i en skön soffa med kuddar och en mugg överfull med te, medan många andra på jorden har det mycket svårare ställt. Denna bok får en att känna tacksamhet för det en har.

Flickorna handlar om Evie Boyd som har ett mörkt förflutet. Eller kanske egentligen rätt så ljust, förutom det som döljs inom henne och ständigt jagar henne. Det är som att Evie Boyd själv vill dölja sitt förflutna inför läsaren. Som fjortonåring försöker hon passa in i rollen som ung kvinna, passa in i normerna, det osynliga lagarna som förföljer en tonåring och samtidigt försöka hitta sig själv. En dag i parken ser hon flickorna med långt trassligt hår och vanvårdade klänningar och hon känner en sådan stark dragningskraft till samhörigheten dessa tre flickor verkar ha. Men speciellt fastnar hon för flickan med svart långt risigt hår, Susanne. När de går förbi i parken är det som att känslan i parken förändras; alla tittar på de tre flickorna och märker att något är annorlunda med dem; de pratar annorlunda, rör sig annorlunda och har en annorlunda aura runt sig. När hon senare möter flickorna igen följer hon med dem till ranchen och möter Russel. Evie tampas med inre problem över att vilja känna att hon hör hemma i någon grupp och hon faller handlöst för ranchen och de liv som är där.

Flickorna är en bok om vänskap, feminism, machokulturen och vad kärlek kan få en att göra för andra människor.

Och precis som Lena Dunham skrivit på framsidan av boken så berörde denna bok mig djupt och överväldigade mig till tusen. Läs den!

Margareta Arnell - Betyg 3 av 5

Året är 1969. Den 14-åriga Evie saknar nära vänner och lever med en mamma fullt upptagen av sina egna problem. Frustrerad testar hon gränser och söker nya sammanhang.

Hon fascineras av Suzanne, en av de fräcka, arroganta flickorna från Ranchen, ett kollektiv där livet levs intensivt i den stora kärlekens namn. Där anser man sig leva utan mänskliga futtiga svagheter och Evie får den uppmärksamhet, den familj och kärlek hon har sökt. Hon väljer att inte se gränslösheten, övergreppen och de missförhållanden som också präglar livet på ranchen.

Hon njuter av sin personliga förändring, men när allt går över styr blir de nya erfarenheterna en börda för resten av livet. Många år senare ser hon tillbaka på sitt liv och den kvinna hon var. Hon speglar sin egen utsatthet mot dagens unga kvinnors verklighet.

Texten är mångordig och detaljrik. Jag ser ranchens förfall, smutsen och röran alldeles klart. Tyvärr blir denna ordrikedom också bokens stora nackdel. Meningsbyggnaden är ibland lika snårig som ranchens gård och jag måste då och då läsa meningarna flera gånger för att förstå. Författaren vill beskriva allt. Allt ska uttalas och sedan förklaras utan frihet till läsaren att tänka själv, tolka eller dra egna slutsatser. Den här övertydligheten gör att jag till slut tyvärr nästan förlorar lusten och intresset för boken.

Annette Cederlund och Hanna Sillén – Betyg 4 av 5

I Emma Clines debutroman Flickorna (”The Girls”) får vi följa den unga, bräckliga och kärlekstörstande Evie under hippie-tiden i Norra Kalifornien. Evie försöker finna sig själv i en turbulent tid och under denna resa finner hon sig snart i en alltmer riskfylld tillvaro.

Hon söker bekräftelse av män och av omvärlden i stort, men finner den inte alltid på rätt ställe.
Något som Emma försöker få fram genom att berätta genom Evie som ung flicka och som kvinna många år senare.

”Flickorna” är en lysande och skakande berättelse om ungdomens osäkerhet och lockelser. Om strävan att passa in i ett sammanhang, längtan att bli sedd och uppskattad. Men också att förändras mot sin vilja och att överge makten över sig själv, över ens kropp. 

Boken är löst baserat på kring Mansonfamiljen och de hängivna kvinnor som utförde våldsdåd på Charles Mansons order under slutet av 60-talet. Emma skriver målande och detaljrikt och berättelsen är fängslande och stark, den lockar till att läsa snabbt och få komma till nästa sida.

Hur blir jag förhandsläsare? Läs mer här >