"Eden" av Isabelle Ståhl

Elsa Wallerö 4/5

"Eden är krass och rolig och jag vill alltid veta mer."

Det här är en bok om att vara ung men känna att man alltid ligger efter, att existera i något som samtidigt är ett evigt avslut och början på allting. Jag känner igen mig i lite för mycket av det som står i boken, den är en detaljerad samtidsskildring och Elise har känts som vilken som helst av mina vänner, jag har stört mig på henne samtidigt som att jag velat veta hennes åsikt om allt. Jag kommer sakna henne. Eden är krass och rolig och jag vill alltid veta mer. 

Anna Gemfeldt 4/5

"Jag rekommenderar Eden å det varmaste till alla som uppskattar nutida romaner som lyckats spegla vår samtid utan att skriva oss på näsan"

Eden är en roman med ett lika intensivt språk som första romanen, Just nu är jag här. Båda romanerna fängslar mig från första sidan genom att vara så nutida. Ibland känns delar av boken som ett Netflix avsnitt. I nästa stund förflyttas jag som läsare i både tid och rum. I Eden växlar vi mellan universitet och Berlin. 

Elise är medveten om hur samhället ser ut på 2020-talet. Det ändras på olika sätt i hennes kontakt med männen i romanen.  “När vi ligger med varandra tänker jag att sex är lite som att klia på ett sår”.

Jag rekommenderar Eden å det varmaste till alla som uppskattar nutida romaner som lyckats spegla vår samtid utan att skriva oss på näsan. Isabelle Ståhles stilistik får texten att flöda. Ibland känns det mer som poesi än prosa. De olika scenerna står självständigt och tillsammans bygger de en berättelse om både nutid och dåtid, manligt och kvinnligt.

Elin Bostedt 2,5/5

"​Boken får mig att känna, det får jag ge den även om det är känslor jag i ärlighetens namn gärna varit utan."

Eden av Isabelle Ståhl är en avgrundsmörk berättelse om Elise och hennes relationer till två, för henne, nya bekantskaper.

Det är en hel del i berättelsen som för mig känns främmande, bland annat dialoger personerna emellan som ibland känns konstlade och allt för öppna samtidigt som de inte verkar kunna samtala vettigt med varandra. Det känns mest som att boken beskriver ett enda långt självskadebeteende från Elise sida. Det är dysfunktionellt, dystert och deprimerande allt igenom. Relationerna och personerna väcker massor av frågor i mig, dock lämnas jag utan svar.

Men bokens text flyter på bra och jag uppskattar beskrivningar av miljöer och ljusförhållanden som gör det ibland lite för levande för min del. 
Boken får mig att känna, det får jag ge den även om det är känslor jag i ärlighetens namn gärna varit utan. 

Per Carlsson 3/5

"Eden finns men vi är förvisade"

Elise är en akademiker i storstaden och en främling i tillvaron; hon låter vad som helst hända. Hon tycks representera åtminstone en viss del av samtidens unga generation: ”[…] man har ångest för att man har ångest och då varje motgång får en att oroa sig för att gå under.” Av en slump träffar hon två unga män som i likhet med henne själv tycks bära på en outtalad längtan efter autentiskt, jungfruligt liv. Därav titeln ”Eden”. Elise bryter upp och låter sig hamna på drift ned genom Europa med de två unga, intellektuella männen. På drift är temat för romanen. Droger, Nutella, halvsmält bildning, flyktighet, sex och ansvarslöshet är bränslet i denna lätt mardrömslika skildring av att vara ung människa i Sverige på 2020-talet. Eden finns men vi är förvisade.

Elvira Andersson 3/5    

"Det finns böcker där det går att förutse vad som ska ske, och så finns det Eden."

Det finns böcker där det går att förutse vad som ska ske, och så finns det Eden. Eden är en melankolisk och poetisk berättelse om det mänskliga behovet att känna samhörighet och tillhörighet med andra, men att samtidigt vara medveten om hur flyktigt allting är.

Huvudpersonen Elise tycks granska allting som om hon står vid sidan om – som en betraktare till andras liv, men också sitt eget. Hon för en ständig inre monolog om hur det är att göra saker samtidigt som hon gör dem. Hon tycks aldrig riktigt vara i nuet, även om det egentligen är det enda hon vill. Det är först när Elise träffar Johannes och Fredrik som hon börjar känna och uppleva i realtid. Sakta börjar hon ömsa sitt gamla skin. Hon skalar bort de normer och regler som det moderna samhället skapat (framförallt för en kvinna).

Det går inte att undkomma att det är en säregen berättelse med säregna karaktärer som Isabelle Ståhl har skapat. Eden kommer förmodligen inte att falla alla i smaken, men så är det väl just det som är meningen med litteratur? Du behöver inte älska en bok för att den ska få dig att känna, tänka, och fundera.