Unilintu, uunilintu

Esittely "Tuulenpuuska leyhäyttää sillalle ajuruohon ja lämpimän pihkan tuoksun. Nuuhkin ilmaa, pyyhkäisen pois hiekanjyvän silmäkulmastani. On seitsemän tarkoin harkitun päivän kolmas aamu." Kameliat ja daaliat kukkivat loppukesän tukholmalaisessa puutarhassa, kun Pinja kattaa juhlapöydän, pakkaa odottamatta reppunsa ja katoaa. Äiti Diisa päätyy etsimään tytärtään Tukholmasta, Ruotsista ja lopulta Euroopan mantereelta. Matkallaan Diisan on uskallettava kohdata oma alaston itsensä, ja nuoruutensa kipeimmät tapahtumat ajalta, jolloin lapsen elämä sai alkunsa. Pinjan on puolestaan kyettävä elämään ja kokemaan maailma äidin puutarhan taikapiirin ulkopuolella. Leenamaija Forsberg-Johannessonin esikoisromaani Unilintu, uunilintu on moderni muunnos Persefone-myytistä, ja se käsittelee rakkautta, valintoja ja niiden seurausten kohtaamista sekä ihmisen pyrkimystä olla uskollinen itselleen. Valheella on pitkät jäljet, sanotaan, eikä absoluuttista totuutta ole olemassa. Mutta voiko epärehellisyyden antaa anteeksi? Voiko valheen lausuja antaa anteeksi itselleen? Baksidestext "En vindil för doften av timjan och varm kåda till bron. Jag vädrar i luften, torkar bort ett sandkorn i ögonvrån. Det är den tredje morgonen av sju noggrant övervägda dagar." Kamelior och dahlior blommar i sensommarträdgården i Stockholm, när Pinja dukar till fest, packar sin ryggsäck och försvinner. Modern Diisa letar efter sin dotter i Stockholm, i Sverige och till slut på kontinenten. Under sin resa måste Diisa våga möta sitt eget nakna jag och de allra mest smärtsamma upplevelserna i sin ungdom, då barnets liv fick sin början. Pinja måste i sin tur försöka leva och uppleva världen utanför den trollcirkel, som modern skapat i sin trädgård. Leenamaija Forsberg-Johannessons debutroman Unilintu, uunilintu är en modern variation av myten om Persefone. Den handlar om kärlek, om människans val, och deras konsekvenser, samt om människans strävan efter att vara sig själv trogen. Det sägs att lögnen har långa spår, men kan oärlighet förlåtas, kan lögnaren någonsin förlåta sig själv?