Jag heter inte Miriam

1.Boken känns väldigt aktuell och vi undrar därför hur fick du iden till boken Jag heter inte Miriam?

Jag inser att den kan kännas aktuell just nu, men så var det inte när jag började mitt arbete. Då visste jag inte ens att den skulle komma att ta upp de teman som det så småningom blev, utan först tänkte jag mig att den enbart skulle handla om tattarkravallerna i Jönköping 1948. Men så föddes Miriam och jag insåg att ämnet faktiskt var oändligt mycket större än jag först hade trott. Jag vet inte riktigt hur den där konceptionen egentligen gick till, men jag tror att det var som det brukar vara: en idé som föds strax innan jag somnar om kvällen. Om den finns kvar morgonen därpå brukar den vara värd att arbeta vidare på.

2.Vi är nyfikna på själva skrivprocessen - var är den bästa platsen att skriva på och hur länge har du arbetat med boken?

Den bästa platsen brukar vara i vårt fritidshus i Roslagen, där det är tyst och lugnt och rofyllt. Dit brukar jag åka när jag vill arbeta koncentrerat, men vintern 2012-2013 ställde till det en del. Snön vräkte ju ner och det var mycket kallt, följaktligen fick jag till slut kravla över en stor isvall när jag skulle ta mig till bilen bara för att några minuter senare fastna i en uppförsbacke med ena däcket i diket. Det tog tre timmar innan bärgningsbilen kom, vilket fick min entusiasm för livet på landet att mattas en smula. Sedan åkte jag hem och insåg att det kan vara ganska lugnt och tyst också på Lidingö, där jag bor numera. Det viktigaste för skrivandet är att ingen talar med mig på morgonen innan jag börjar arbeta. Varje morgon går jag igenom det jag skrev dagen innan, stryker (mycket!) och skriver om innan jag glider in i den nya texten. Jag brukar säga att skrivandet bara till 40 procent verkligen består av skrivande. De resterande 60 procenten går åt till att skriva om det jag redan har skrivit. Totalt tog det mig drygt två och ett halvt år att göra research och skriva den här romanen.
Allt gott!
Majgull

Majgull Axelsson är tillbaka med en ny gripande roman. Jag heter inte Miriam är en stark roman om identitet, utanförskap och mörka hemligheter av en av Sveriges största författare.

Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.

När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.

"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam."

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Det här är utan tvekan en av Majgull Axelssons starkaste romaner. En läsupplevelse i samma klass som Aprilhäxan.