"Bettan"

Marie Norin och Elisabet Ericson. Foto: Andreas Strömberg

Hur skulle ni kort beskriva boken för ett barn? 

Marie: – En bok om två personer som tycker jättemycket om varandra men som är väldigt olika. Så olika att den ena personen till slut måste säga stopp och nej nu räcker det. Vilken tur att den personen får hjälp av en klok hund att göra det!

Elisabet: – Den handlar om hur det kan bli när någon flyttar in hos en med jättemycket saker utan att riktigt fråga om lov. Det kan vara kul men kanske kan det också bli jobbigt och man blir trött och behöver säga stopp. 

Hur samspelar bilderna med texten i boken?

Marie: – Jag tänker att bilderna lägger till ljus och känslor, egentligen en hel värld - men det här vet Elisabet bättre än jag.

Elisabet: – Texten och bilden målar tillsammans upp vad som händer, vilka personer det handlar om och hur de är mot varandra. En del av informationen får vi från texten och en del från bilden. Det är ganska svårt att skilja på vad texten och bilden bidrar med, och de båda berättar med både ett allvar, lekfullhet och humor, men på olika sätt och vid olika tillfällen. 

Vem eller vilka karaktärer tror ni att barnen känner igen sig mest i? Varför?

Marie: – Det beror nog på. När jag skrev tänkte jag inte att det skulle handla om eller vända sig till egentligen någon annan än mig själv. Att skriva är ganska mycket så för mig: jag måste få leka i mitt eget rum utan att behöva tänka på någon annan. Om jag tänker att någon annan ska tycka eller tänka si eller så så blir det liksom inte bra. Då börjar jag tänka för mycket på vad andra kanske vill ha eller tycker om och så vidare. Och då tar leken slut.

Elisabet: – Jag tror att man kan känna igen sig i båda karaktärerna, men kanske lite mer i jaget ändå, åtminstone gör jag det, för Bettan känns så mycket som en jobbig person man träffat själv. Å andra sidan är det nog också lätt att känna igen sig i Bettan – det är lätt att vara jobbig och köra på med sin grej om ingen säger ifrån. Att samla fina färgglada saker på loppis och fylla hyllorna med dem är ju också mänskligt! 

Hur hoppas ni att ett barn som just läst ut boken ska känna?

Marie: – Att det är ok att vara som man är och att det kan vara mysigt att vara det. Som man är.
Elisabet: – Jag hoppas att barn som läser boken ska tycka att boken är rolig och spännande, och även ta med sig i bakhuvudet att man kan säga ifrån när någon är jobbig och man behöver få ha saker på sitt och vara ifred.