"Åttonde huset" av Linda Segtnan

Caroline Vågerstam - 4/5

En fantastisk historia som verkligen berör. Berättelsen är båda magisk och realistiskt på samma gång. Historien vävs ihop till något tilltalande men ändå smått avlägset. Språket är mycket, språket är extra allt. Kanske för mycket tidvis. Det är starkt och rikt, men berättelsen äts ibland upp av språket. Därför når den inte hela vägen fram till full pott. Det är en bok med mycket humor, och jag både ler och berörs av historien. En berättelse som tjänar på att ta sin tid att läsas.

Annika Kell - 2/5

Linda Segtnans debutroman Åttonde huset är en ångestfylld bok med obehagliga scenbeskrivningar som upprepas alltför ofta och därav får ett så lågt betyg av mig. Kan man verkligen försaka sina egna barn för att läsa obduktionsrapporter och umgås med en död flicka?

Huvudperson är en kvinna, mamma och historiker som skapar ett maniskt intresse för ett olöst mord från 1948. Detta är dock ingen traditionell deckare och det primära är inte att lösa ett gammalt fall. Det är inte heller en psykologisk thriller eller spännande mysterieroman, utan kan snarare ses som en självbiografiskt skriven bok om en labil kvinnas sökande efter andlig harmoni. Den 9-åriga flickan Birgitta Sivander utgör historiens sekundära huvudkaraktär. Hennes sorgliga och brutala död upptar större delen av handlingen och flickans essens sprider sig bland raderna och driver bokens innehåll mot en alltmer makaber och osmaklig fascination för det döda.

Segtnan har valt att gruppera sin text i tre delar vilka stilistiskt skiljer sig från varandra.

Berättelsen inleds med att växelvis återge en terapeutisk blogg och en presentation av Birgittas tidiga familjehistoria. På varannan sida kastas läsaren mellan en gravid kvinnas oro över att vänta en dotter och 40-talets Stockholm, något som slutligen får tidsrymderna att flyta samman. Precis som i huvudpersonen Lindas vardag, blir den döda Birgittas närvaro alltmer fysisk.

Del två och tre är en mer genomarbetad text som bland annat i essäform beskriver 1948-års syn på ett barns rättigheter och på hur förhör, mentalundersökningar och en rättegång kunde utövas i dåtidens Sverige. Här flyter språket friare och trots att ämnet som helhet inte blir trevligare är dessa delar betydligt mer lättlästa. Tillsammans med förundersökningens material och svartvita fotografier, drygas boken genomgående ut med valda konstverk och återgivna citat från andra författare. Segtnan avrundar med några detaljrika beskrivningar av sexualmord i Sverige. trots att de i mitt tycke inte är relevanta i handlingen eller till fallet Birgitta.

Jenny Mårdh - 4/5

Ibland kan små saker växa till något man aldrig hade kunnat ana. Det var exakt det som hände när Linda Segtnan började sitt projekt som blev hennes debutbok Åttonde huset Till åminnelse av en flicka utgiven på Albert Bonniers förlag. Den sjunde maj 1948 nioåriga Birgitta Sivander ett steg ut i skogen och ses inte i livet efter det.

Med dokumentation från många som vi har tack vare vår tradition av arkivering har hon kunnat bygga sin historia och hon väver på ett mycket skickligt sätt sin egen verklighet och rädsla för att inte kunna skydda sina barn. Hennes egna tvivel, hårda fakta och inslag av magisk realism samt ett bra språk gör den här  boken till en av 2022 års starkaste debutromaner.

Boken riktar sig till er som tycker om sanna berättelser där mörkret undersöks på flera nivåer.

En eloge till det fina omslaget som visar tydlig intermedialitet till en mycket känd folksaga. 

Lisa Persson - 4/5

Det åttonde huset är en speciell historia. Dels handlar den om det olösta mordet på Birgitta 1948, men också om författaren själv, om moderskap och om existentiella frågor. Det är imponerande hur Linda Segtnan flyttar sig mellan nutid och dåtid. Det känns som att jag läser en dagbok som rör sig genom tiden. Boken har ett driv som gör att den är svår att lägga ifrån sig. Jag känner mig helt golvad av historien, när den tar slut vill jag börja om och se vilka detaljer jag kan ha missat i början. 

Som helhet var detta en tung bok att läsa. Sidorna är fyllda av neuroser, tvångsföreställningar och obscena detaljer. Givetvis hela tiden övervakade av Birgittas spöklika existens.

Christina Nilsson Scheutz - 4/5

”Åttonde huset” är en spännande och mycket välskriven bok med ett vackert språk, som består av två olika berättelser starkt invävda i varandra, dels den verkliga historien om en nioårig skolflicka som hittas mördad 1948, dels om Linda Segtnans liv när hon samlar material till boken om flickans död.

Jag är på ett sätt kluven till Segtnans bok. Samtidigt som jag uppskattar den, undrar jag om vi som utomstående privatpersoner har en moralisk rätt att leta i material som rör nu levande personer och sedan skriva om det i avsikt att som här, publicera en bok. Även om namnen på alla utom den döda och hennes familj är ändrade i boken, hur kan vi veta att de berörda inte mår dåligt av att ärren rivs upp? Alla de förhoppningar som väcks av Segtnan, men som kanske grusas när boken inte kan ge svaret på frågan vem som mördade flickan? Särskilt viktigt är att fundera över detta, tycker jag, när vi som utomstående betraktare egentligen inte har så mycket mer att erbjuda, än en mycket stark önskan att ge en gåta sin lösning. Det hade varit annat om inte de berörda längre lever eller om en brottsutredare hos polisen gör en ny undersökning, i avsikt att med ny teknik eller nya frågor försöka lösa fallet.

Trots dessa invändningar, tycker jag att boken är mycket läsvärd.