Anna Fredriksson om "Mellan himmel och hav"

I din nya roman får huvudkaraktären, Sally, ärva ett släkthuspå Österlen som hon omvandlar till pensionat. Varför är det en dröm för så många?
– Det handlar nog om den allmänmänskliga drömmen om frihet – att få skapa en egen värld och själv bestämma över sin tid. En annan orsak kan vara att man träffar massor av olika människor och sällan är ensam.

Hur fick du idén till boken?
– Jag ville skriva en trilogi som skulle utspela sig på Österlen eftersom jag älskar den miljön. Huvudpersonen skulle vara en kvinna som bryter upp och gör en omstart mitt i livet, för det tycker jag är en intressant situation. Först senare kom jag på att det skulle handla om tre generationer kvinnor och mor-dotter-relationer. Men nu i efterhand känns det temat som det allra viktigaste.

Du går i din fars fotspår, författaren Gunnar Fredriksson. Tvekade du att axla hans mantel?
– Jag har skrivit sedan jag var sex år. Däremot var det inte självklart att jag skulle bli bokförfattare – jag har varit både journalist och manusförfattare. Det tog nog längre tid för mig att romandebutera just för att min pappa skrev böcker. Det kändes omöjligt att bli godkänd i jämförelse med honom. Men sedan struntade jag i det och körde mitt eget race i en helt annan genre. 

Varifrån har du fått din unika blick på vardagsliv och relationer?
– Ingen aning, men dels är jag ensambarn och växte upp med mycket tid att vara ifred och registrera omgivningen, dels har jag som manusförfattare varit tvungen att gå in i allas synvinklar och förstå deras drivkrafter. Jag utgår från att ingen är ond, vi har bara olika sätt att se på tillvaron.

Finns det ett speciellt spänningsfält kring sommar, ledighet och gamla ärvda hus?
– Det gör det definitivt för mig, sommar och gamla hus är så förknippade med starka känslor. Jag är överlag intresserad av att skildra det som på ytan ser ut som en idyll – och bitvis är det på riktigt – men som också skaver och är konfliktfyllt.