Om boken Slutet på sommaren

Slutet på sommaren skiljer sig en hel del från dina tidigare böcker. Hur kommer det sig att du valde att överge den snabba thrillern och skriva en annan sorts spänningsroman?

Jag är självlärd författare, vilket innebär att jag måste pröva nya stilar och grepp för att utvecklas. Efter den adrenalinstinna och popkulturkryddade [geim]-serien prövade jag att skriva två mörka polisthrillers. När den andra av dem, UltiMatum, utsågs till årets bästa svenska kriminalroman i fjol, tyckte jag att det var ett bra tillfälle att göra ett nytt break och försöka mig på något annat. Man ska ju gå när festen är som roligast J.

Den här gången ville jag skriva en förhållandevis liten berättelse med ganska få personer och försöka bygga upp spänning på ett annat sätt än tidigare. Biljakter och skottlossning är tacksamma att ha med, men det finns många otroligt bra och spännande böcker som helt saknar sådana inslag. Mitt mål var att försöka skriva en sådan bok ‒ det är upp till er läsare att avgöra om jag lyckats.

Hur fick du idén till romanen?

Min pappa, som är lantbrukare, drabbades av en allvarlig stroke 2014. Familjen tvingades därför avveckla hans jordbruk och sälja familjegården i Skåne för att skapa en ny och lättare tillvaro för honom och min mamma. I samband med det insåg jag att många saker som jag tagit för givna och som jag rentav inbillat mig alltid skulle förbli desamma, nu var borta för alltid. Nya människor skulle flytta in i vårt hus och de sista kvardröjande resterna av min barndom skulle därmed var borta. Vemodet över den insikten har präglat Slutet på sommaren, som är en berättelse just om att lägga barndomen bakom sig.

Från början hade jag en annan idé, där en av bipersonerna, en präst, hade ett gammalt trauma från sin barndom då en släkting försvunnit. Efterhand som jag arbetade med handlingen klev hon fram ur skuggorna och tog över hela berättelsen. Hon bytte yrke till terapeut och släktingen blev en lillebror. När jag insåg att hennes historia i huvudsak skulle utspela sig i Skåne var det ett av de där sällsynta ögonblicken då allt faller på plats och man bara sitter och ler vid tangentbordet.

Titeln hade jag sparat i flera år. Jag tycker om känslan av vemod då den svenska sommaren närmar sig sitt slut, och titeln passade därför väldigt bra på den här berättelsen.

Hur var det att genom arbetet med romanen återvända till dina hemtrakter?

Gräv där du står är ett råd man ofta får som författare. I fem böcker hade jag därför koncentrerat mig på Stockholm och sådant jag upplevt under mitt gamla yrkesliv som polis och senare säkerhetschef. I likhet med Veronica, huvudpersonen i Slutet på sommaren, hade jag bråttom iväg. Jag bodde många år i storstaden och var bara hemma i Skåne då och då.

Det är inte förrän nu på senare år som jag grävt tillräckligt djupt för att inse att det finns ännu ett lager därnere i myllan. En viktig del av mig som jag tidigare försummat och att återknyta till den har varit både roligt, intressant och sorgligt. Att blicka tillbaka på sin barndom med en vuxens ögon är ofta det. Samtidigt har jag upptäckt många saker jag inte kände till, både om min släkt och om min hemtrakt. Saker som garanterat kommer att leda till fler böcker.

Kommer byborna i din uppväxtort Billesholm att känna igen sig i romanen?

Haha. Reftinge, som byn i min berättelse heter, är fiktiv men naturligtvis inspirerad av mina hemtrakter. Vissa företeelser och platser går säkert att känna igen, även om jag ibland har ändrat dem en aning. Alla mina karaktärer är fullständigt uppdiktade, men de har såklart drag av människor jag träffat, både hemma och på andra platser. Som en av personerna i romanen säger: man ser det man vill se.

Ligger det mycket research bakom boken?

Absolut. Jag har haft långa samtal, främst med min pappa, för att kontrollera att det jag mindes stämde överens med verkligheten. Dessvärre hade jag inte rätt så ofta som jag hade hoppats, men jag är väldigt tacksam över att pappa och jag fick chansen att prata om allt det här. Han har femtiofem års erfarenhet av lantbruk och jakt och är oerhört kunnig, så eventuella genvägar eller avvikelser från verkligheten i boken beror på eleven, inte läraren.

En del av handlingen tilldrar sig på åttiotalet, och Veronica har också många minnen från den tiden. Vad har du själv för förhållande till decenniet?

Jag är född 1971, så det var på åttiotalet som jag gick från barn till ung vuxen. Det är en bra tid i de allra flesta människors liv, den tid då livet fortfarande är ett oskrivet blad och man på något sätt inbillar sig att man är odödlig. Att allting är möjligt.

Åttiotalet innebar dessutom stora förändringar, inte bara för oss som växte upp då utan för hela Sverige. Allt var plötsligt nytt och annorlunda: musiken, filmerna, maten, tekniken. Samhället tog ett stor kliv framåt, både på gott och ont. En spännande tid för en författare att gräva ner sig i, och jag är ganska säker på att jag inte har gjort det för sista gången.

Ovan nämnde du att Deckarakademins pris bidrog till att du valde att pröva ett nytt sätt att skriva. Har det påverkat dig på andra vis också?

Jag har inte gått några författarutbildningar, eller ens någon högskola (Polishögskolan räknas liksom inte). Det jag har lärt mig om berättande och skrivande har jag som sagt antingen läst mig till ‒ mycket tack vare min mamma som arbetade på kommunbiblioteket i Bjuv – eller lärt mig genom att arbeta med duktiga redaktörer som hjälpt mig att vässa mina styrkor och slipa bort mina svagheter.

Att i mycket hård konkurrens få sin bok utsedd till Sveriges bästa kriminalroman är därför inte bara hedrande och ger en massa uppmärksamhet, det är också oerhört uppmuntrande och sporrar mig att fortsätta att lära mig mer och utvecklas som författare.

Priset är dessutom ett bevis på något jag tycker mycket om med bokbranschen: att hårt arbete lönar sig och att drömmar ‒ även om det inte är ofta ‒ kan gå i uppfyllelse.