Utanför dörren : fjorton prosastycken och ett drama

Centralgestalten i dramat "Utanför dörren" och i de flesta av Wolfgang Borcherts prosatexter är en ung man som blir till ett slags symbol för en hel generation unga män, en ung man som blivit grundlurad och sviken av föräldragenerationen och makthavarna, en ung man som blivit fråntagen allt som kan ha ett värde. Borcherts verk är ett brinnande pacifistiskt manifest, ett av världens främsta pacifistiska dokument.

Tråden som löper igenom hela detta författarskap heter smärta och förtvivlan. Och ändå vill Borchert förmedla ett hopp - om vi slutar att hata och förgöra varandra så finns det ett hopp. Med sin krossade strupe och med sina lungor som snart inte kan hämta andan mer ropar han till oss att säga nej till krig och ömsesidig förgörelse. Om vi gör det - men bara då - finns det ett hopp.

Mitt i allt det svarta finns också humorn. Berättelsen "Schischyfosch eller min farbrors kypare" är ett lysande, förunderligt gripande exempel på det.

I efterordet skriver Heinrich Böll (nobelpristagare i litteratur 1972): "[...] denna lilla berättelse [Brödet] väger tyngre än många kloka kommentarer till efterkrigsårens hungersnöd och den är dessutom någonting mer: den är ett mästerverk inom kortnovellens speciella genre, som inte bygger sitt berättande på verkningsfulla höjdpunkter och förklaringar av moraliska sanningar, utan som berättar genom att skildra."