bokomslag Omega
159:-
  • 77 sidor
  • 2005

Det fetaste är här i början innan trummorna och det kommer, nu när det är pianot bara, som det långsamt rämnande Thelonious Monkljuset i minnen, eller som ljuset på andra avlägsna platser: månen Europas oceaner, åttiotalet, Icke-Schengen ... det är någon sampling, fyra toner bara, som liksom faller över varandra, brli-kling-bli-kling, inget mer, och ändå hinner den som är sist kvar gråta för alla de andra? Kanske ... Keep It Real, från Jamals första album, det är Erick Sermon som har proddat tror jag – Du tyckte mycket om den i alla fall, när du levde Brli-kling-bli-kling: det är fred. Sen kommer trummorna, som är kriget, och rösten, som också är kriget Johannes Anyuru slog igenom stort med debutdiktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, där han använde Iliaden som ram och resonansbotten för sin skildring av det samtida Sverige. Nu är han tillbaka med sin andra diktsamling Omega, där formen är friare och tonen mer personlig. Utgångspunkten är han själv, hans eget liv flätas samman med ett större mänskligt sammanhang och medvetande.

  • Författare: Johannes Anyuru
  • Formgivare: Annika Lyth
  • Format: Häftad
  • Upplaga: 1
  • ISBN: 9789146212072
  • Språk: Svenska
  • Antal sidor: 77
  • Utgivningsdatum: 2005-08-18
  • Förlag: Wahlström & Widstrand